Originalets titel: The Origin of Capitalism. A Longer View.
Översättning: Inledning och Slutsatser av Björn Erik Rosin och Jacob Sandberg. Introduktion och resten: Martin Fahlgren
HTML: Martin Fahlgren
Den amerikansk-kanadensiska marxistiska historikern och statsvetaren Ellen Meiksins Wood [MW] (1942-2016) var en aktiv författare och debattör som givit viktiga bidrag till förståelsen av den historiska materialismen, kapitalismens uppkomst, den moderna kapitalismen och viktiga stridsfrågor inom vänstern.
En bok som tidigt gjorde betydande avtryck är The Retreat from Class (1986), där hon hävdade att socialismen utan organisk koppling till de arbetandes behov och strävanden skulle bli roderlös, en dröm utan någon agent som kunde förverkliga den. I boken polemiserar hon kraftfullt mot nymodigheter som post-marxism, post-modernism och vänsterpopulism. Större delen av boken finns i svensk översättning på marxistarkivet XXX (se Övergivandet av klassbegreppet. En ny sann marxism).
I Democracy Against Capitalism (1995) studerade hon konflikten mellan kapitalism och demokrati. Hon skrev där att kapitalismen genom att överlåta frågor om egendom, ägande och arbete till den privata sektorn hade inskränkt demokratins ursprungliga betydelse.
I The Origin of Capitalism [Kapitalismens ursprung] (1999), som vi här återger i utdrag, avvisade hon den tidigare vedertagna uppfattningen om kapitalismens uppkomst som följden av expanderande marknader och handel:
Det var inte köpmän eller manufaktur som låg bakom den process som drev på kapitalismens tidiga utveckling. Omvandlingen av egendomsförhållandena var fast rotade på landsbygden och omvandlingen av handel och industri i England var mer följden av än orsaken till övergången till kapitalism i England.
Avgörande var händelser på landsbygden, såsom inhägnads-rörelsen [enclosure] i Storbritannien, grovt räknat från 1450 till 1800, då folk drevs bort från sina jordar. MW ansåg att kapitalismen uppstod under unika omständigheter i jordbrukssamhället. I stället för frihet ledde kapitalismens uppkomst till en ny form av slaveri, som hon kallade marknadsberoende. Efter att ha berövat jordbrukarna jord tvingade den framväxande kapitalismen dem ut på arbetsmarknaden och gav dem inget annat val än att sälja sin arbetskraft om de ville överleva.
Ellen Meiksins Woods synsätt brukar benämnas politisk marxism och även om hon själv hade invändningar mot begreppet är det sant att hon lade större vikt vid sociala och politiska konflikter än många andra marxistiska historiker.
Andra böcker av Ellen Meiksins Wood: The Pristine Culture of Capitalism (1992), Democracy Against Capitalism: Renewing Historical Materialism (1995), Peasant-Citizen and Slave (1997), Empire of Capital (2003), Citizens to Lords: A Social History of Western Political Thought from Antiquity to the Middle Ages (Verso, 2008) och Liberty & Property: A Social History of Western Political Thought from Renaissance to Enlightenment (Verso, 2012).
Mellan 1984 och 1993 ingick MW i redaktionen för New Left Review. 1997-2000 var hon redaktör för Monthly Review, tillsammans med Paul Sweezy och Harry Magdoff.
Förutom en Inledning och avslutande Slutsatser består boken av tre delar:
I Del I, med rubriken Historier om övergången, redogör MW för äldre teorier om kapitalismens framväxt (kapitel 1). Utgångpunkten är borgerliga nationalekonomer och historiker som Adam Smith, Max Weber, Fernand Braudel och Henri Pirenne, vilka menade att kapitalismen uppstod ur handeln och urbaniseringen, dvs att kapitalismens framväxt var knuten till städerna. Även Marx och andra efter honom var i grunden överens om detta, även om de skilde sig i detaljer. Detta kapitel ingår inte nedan.
MW redovisar också (kapitel 2) den viktiga debatt mellan marxister som utgick från de uppfattningar som britten Maurice Dobb framfört i sin bok Studier i kapitalismens utveckling (1946). I denna debatt deltog ett stort antal marxister (bland dem amerikanen Paul Sweezy, britterna Rodney Hilton och Erik Hobsbawm, fransmannen Georgs Lefebvre, italienaren Guiliano Procacci och japanen Koharchiro Takahashi).[1]
I denna del (i kapitel 3) redovisar MW även den s k Brennerdebatten, som följde efter det att den amerikanske historieprofessorn Robert Brenner 1976 hade publicerat en artikel om övergången från feodalism till kapitalism, där han ifrågasatte de gamla teorierna. Denna artikel och artiklar från den efterföljande debatten gavs senare ut i bokform under titeln Agrarian Class Structure and Economic Development in Pre-Industrial Europé (1976).[2] Brenners idéer fungerade som inspirationskälla för MW.
I resten av boken utvecklar MW sin teori om hur kapitalismen växte fram.
I Del II, med rubriken Kapitalismens ursprung, kritiserar MW de teorier enligt vilka kapitalismen naturligt uppstod ur handeln i städerna, dvs att övergången från feodalismen var nästan oundviklig. MW menar att det faktum att statsbildningar som det medeltida Florens hade omfattande handel, utan att någon kapitalism växte fram, visar att handeln och urbaniseringen inte kan förklara kapitalismens uppkomst. MW anser i stället att kapitalismen frambringades av unika förhållandena i det sena medeltida och tidigt moderna engelska jordbrukssamhället, dvs att kapitalismen hade ett agrart ursprung.
I Del III, som har rubriken Jordbrukskapitalism och därefter, redogör MW för jordbrukskapitalismens guldålder, hur industrikapitalismen växte fram, uppkomsten av den kapitalistiska imperialismen, kapitalismens relationer till nationalstaten m m.
Nedan återges i svensk översättning bokens Inledning, kapitlen 2 och 3 (ur del I), kapitel 5 (ur del II), kapitlen 6 och 7 (ur del III), samt bokens avslutande Slutsatser.
Martin F (januari 2025)
Kommunismens sammanbrott från slutet av 1980-talet och in på 1990-talet tycktes bekräfta vad många redan länge ansett, att kapitalism är mänsklighetens naturliga tillstånd, att den svarar mot naturlagar och grundläggande mänskliga preferenser och att alla avsteg från dessa naturlagar är dömda att misslyckas.
Det finns givetvis många skäl att idag ifrågasätta det kapitalistiska segertåg som följde i kölvattnet på detta sammanbrott. Samtidigt som jag arbetade med inledningen till första upplagan av denna bok hade världen ännu inte rest sig efter asienkrisen. I dag håller dagspressens ekonomisidor oroligt utkik efter tecken på recession i USA, och de upptäcker på nytt de gamla kapitalistiska cykler, som de försäkrat oss tillhörde en förgången tid. Tiden mellan dessa båda händelser har i olika delar av världen präglats av en rad dramatiska protester, som med stolthet betecknar sig som antikapitalistiska och även om många av deltagarna verkar benägna att skilja globaliseringens och nyliberalisms dåliga sidor från kapitalismens verkliga inneboende väsen, tvekar de inte när det gäller konflikten mellan vad folket behöver och kraven på profit, som kommer till uttryck i allt från den växande klyftan mellan rika och fattiga till den växande miljöförstörelsen.
Hittills har kapitalismen alltid rest sig ur sina återkommande kriser, men den har alltid lagt grunden till nya och rentav värre kriser. Oavsett vilka medel man använt för att begränsa eller avhjälpa skadeverkningarna har lika många miljoner ofta blivit lidande av såväl medicinen som av själva sjukdomen.
Det kapitalistiska systemets alltmer uppenbara svagheter och motsättningar kanske till sist övertygar också några av dess mest okritiska anhängare om att ett alternativ måste hittas. Men övertygelsen att det inte finns och inte kan finnas något alternativ är mycket djupt rotad, i synnerhet i västlig kultur. Övertygelsen får stöd inte bara av de mest flagranta uttrycken för kapitalistisk ideologi, utan också av några av våra mest omhuldade och icke ifrågasatta uppfattningar om historien – inte bara kapitalismens historia utan historien i allmänhet. Det är som om kapitalismen alltid varit historiska rörelsers mål och att historiens rörelse dessutom redan från början haft kapitalistiska rörelselagar som drivkraft.
Kapitalismen är ett system där varor och tjänster, ända ner till det mest livsnödvändiga, tillverkas i vinstsyfte, där också mänsklig arbetskraft är en vara till försäljning på marknaden och där alla ekonomiska aktörer är beroende av marknaden. Detta gäller inte bara arbetare som tvingas sälja sin arbetskraft i utbyte mot lön, utan också kapitalister, som är beroende av marknaden för att kunna köpa det som ska användas i produktionen, bl a arbetskraft, och sälja produkten för profit. Kapitalismen skiljer sig från andra samhällsformer eftersom producenterna är beroende av marknaden för att få tillgång till produktionsmedlen (i motsats till exempelvis bönderna som har ett direkt, icke marknadsmässigt, ägande av jorden), medan expropriatörerna inte kan förlita sig på utom-ekonomiska krafter via direkt tvång – som den militära, politiska och juridiska makt som gav feodalherrarna möjlighet att utvinna merarbete av bönderna – utan måste förlita sig på marknadens rent ekonomiska mekanismer. Detta speciella system av marknadsberoende innebär att konkurrensens krav och vinstmaximering är de grundläggande villkoren. På grund av dessa regler är kapitalismen ett system som helt och hållet tvingas förbättra arbetsproduktiviteten med tekniska medel. Framför allt är det ett system där huvuddelen av det samhälleliga arbetet utförs av egendomslösa arbetare, som är tvungna att sälja sin arbetskraft i utbyte mot lön för att kunna få tillgång till medel för livsuppehälle och för själva arbetet. Under arbetet med att tillgodose samhällets behov och önskemål skapar arbetarna samtidigt och oskiljaktigt profiter för dem som köper deras arbetskraft. Egentligen är tillverkningen av varor och tjänster underordnad produktionen av kapital och kapitalistisk profit. Med andra ord är det grundläggande målet för det kapitalistiska systemet kapitalets produktion och självexpansion.
Detta specifika sätt att svara för mänsklighetens materiella behov, så olikt alla tidigare sätt att organisera materiellt liv och samhällelig reproduktion, har existerat under mycket kort tid, knappt en bråkdel av mänsklighetens existens på jorden. Inte ens de som mest envist framhåller systemets rötter i människans natur och dess naturliga samband med uråldrig mänsklig verksamhet skulle påstå att det verkligen existerade före tidig modern tid, och då bara i Västeuropa. De kan hitta bitar av det tidigare, eller upptäcka spår av det på medeltiden som ett annalkande hot mot en feodalism på nedgång, men fortfarande klavbundet av feodala restriktioner, eller de kan säga att det började med handelns expansion eller med upptäcktsresorna – t ex med Columbus resor i slutet av 1400-talet. En del skulle kunna beteckna dessa tidigare former som proto-kapitalism, men få skulle göra gällande att det kapitalistiska systemet fanns på allvar före 1500- och 1600-talet, och en del skulle förlägga det så sent som till 1700-talet, eller kanske 1800-talet, då det mognade till sin industriella form.
Paradoxalt nog har ändå de historiska redogörelserna för hur detta system uppstod vanligen behandlat det som ett naturligt förverkligande av ständigt närvarande tendenser. Alltsedan historiker först började förklara kapitalismens framträdande har det knappast funnits någon förklaring som inte började med att anta just det som skulle förklaras. Nästan undantagslöst har skildringar av kapitalismens ursprung i grunden varit cirkelresonemang: man har utgått från att kapitalismen redan existerat för att kunna förklara hur den uppstod. För att förklara kapitalismens utpräglade inriktning på profitmaximering har man förutsatt existensen av en till sitt väsen profitmaximerande rationalitet. För att förklara kapitalismens drivkraft att med tekniska medel förbättra arbetsproduktiviteten har man förutsatt kontinuerliga, närmast naturliga, steg mot teknologisk förbättring av arbetsproduktiviteten.
Dessa förklaringar, som förutsätter det som ska bevisas, har sitt ursprung i klassisk politisk ekonomi och Upplysningstidens syn på framsteg. Tillsammans ger de en bild av historisk utveckling, där kapitalismens framträdande och färd mot mognad redan är förutskickad i de tidigaste uttrycken för mänsklig rationalitet, i de teknologiska framsteg som inleddes när Homo sapiens först började hantera verktyg, och de byteshandlingar som mänskliga varelser ägnat sig åt sedan urminnes tider. Historiens färd till denna slutdestination, till ett kommersiellt samhälle eller kapitalism, har förvisso varit lång och mödosam och många hinder har funnits på vägen. Men framstegen har ändå varit naturliga och oundvikliga. För att förklara kapitalismens uppgång behövs därmed inget mer än en skildring av hur de många hindren på dess väg har undanröjts – ibland gradvis, ibland abrupt, med revolutionärt våld.
I de flesta skildringarna av kapitalismen och dess ursprung finns egentligen inget ursprung. Kapitalismen tycks alltid ha funnits och den behöver bara befrias från sina bojor – till exempel från feodalismens fjättrar – för att kunna växa och mogna. Vanligtvis är dessa fjättrar politiska: herremännens parasitära makt eller de inskränkningar en autokratisk stat innebär. Ibland är de kulturella eller ideologiska, kanske fel slags religion. Dessa begränsningar inskränker de ekonomiska aktörernas fria rörlighet, det ekonomiskt rationellas möjligheter att fritt komma till uttryck. Det ekonomiska i dessa formuleringar identifieras som byteshandel eller marknader, och det är här vi kan upptäcka antagandet att fröna till kapitalismen återfinns i de mest primitiva handlingar av varuutbyte, i alla former av handel eller marknadsaktivitet. Detta antagande är vanligen förknippat med den andra förutsättningen, att historien bestått av en nästan naturlig process av teknisk utveckling. På det ena eller andra sättet framträder kapitalismen på ett mer eller mindre naturligt vis när och där expanderande marknader och teknisk utveckling når rätt nivå och gör det möjligt att ackumulera tillräcklig rikedom för att återinvestera denna med vinst. Många marxistiska förklaringar har egentligen samma grund – med tillägget att borgerliga revolutioner bidrar till att spränga bojorna.
Effekten av dessa förklaringar blir att framhäva kontinuiteten mellan icke-kapitalistiska och kapitalistiska samhällen, och att förneka eller dölja det specifika med kapitalismen. Utbyte av varor har funnits mer eller mindre ständigt och det förefaller som om den kapitalistiska marknaden bara är mer av samma. Kapitalismens specifika och unika behov av att ständigt revolutionera produktivkrafterna blir med detta slags argument bara en utökning och en acceleration av universella och historiskt övergripande, närmast naturliga, tendenser och industrialiseringen blir bara det oundvikliga resultatet av mänsklighetens mest elementära böjelser. Kapitalismen härstammar därmed naturligt från den förste babyloniske handelsmannen via den medeltida borgaren till den förste moderne företrädaren för bourgeoisien och så slutligen till industrikapitalisten.[3]
Det finns en liknande logik i vissa marxistiska versioner av denna berättelse, även om fokus i de allra senaste versionerna skiftar från stad till landsbygd, köpmännen ersätts med varuproducenter på landsbygden och små- och medelstora bönder som bara väntar på tillfället att få blomma upp till fullskaliga kapitalister. Enligt denna version utvecklas småskalig varuproduktion, efter att ha befriats från feodalismens band, på ett mer eller mindre naturligt vis till kapitalism och om de bara får möjlighet kommer små varuproducenter att slå in på den kapitalistiska vägen.
I centrum för dessa konventionella redogörelser för historien återfinns vissa antaganden, explicit eller implicit, om den mänskliga naturen och om hur människan kommer att agera om hon bara får chansen. De kommer alltid, så låter det, utnyttja möjligheten att maximera profiten genom att sälja och köpa och för att kunna förverkliga denna naturliga böjelse kommer de alltid att hitta sätt att förbättra organisation och arbetsredskap i syfta att förbättra arbetsproduktiviteten.
Enligt den klassiska modellen blir kapitalismen därmed ett tillfälle att utnyttja, varhelst och närhelst så är möjligt. Denna syn på tillfälligheten är helt avgörande för den konventionella synen på det kapitalistiska systemet och har också tagit sig in i vårt vardagsspråk. Tänk bara på den normala användningen av det ord som illustrerar själva hjärtat i kapitalismen: marknaden. Nästan varje definition av marknad har innebörden av en tillfällighet: som en konkret plats eller institution blir marknaden ett ställe där det ges möjligheter att köpa och sälja; som en abstraktion blir marknaden möjligheten till försäljning. Varor hittar en marknad, och vi säger att det finns en marknad för en tjänst eller en vara när den efterfrågas, vilket innebär att den kan och kommer att säljas. Marknader är öppna för dem som vill sälja. Marknaden utgör förutsättningar beträffande möjligheter att köpa och sälja (The Concise Oxford Dictionary). Marknaden innebär utbud och val.
Vad är då marknadskrafter? Innebär inte kraft tvång? Enligt kapitalistisk ideologi innebär marknaden inte tvång utan frihet. På samma gång är denna frihet garanterad av vissa mekanismer som tryggar en rationell ekonomi, där utbud möter efterfrågan och varor och där det utbjuds tjänster som folk fritt kommer att välja. Dessa mekanismer är marknadens opersonliga krafter, och om de på något sätt skulle vara förbundna med tvång är det bara i den meningen att de tvingar ekonomiska aktörer att agera rationellt för att maximera val och möjligheter. Detta innebär att kapitalismen, det yttersta marknadssamhället, är den optimala förutsättningen för möjligheter och val. Mer varor och tjänster bjuds ut, fler människor blir friare att sälja och dra nytta av dem, och fler personer blir friare att välja bland och köpa dem.
Vad skulle det då vara för fel med denna uppfattning? En socialist skulle sannolikt säga att den ingrediens som saknas är omvandlingen av arbetskraft till vara och klassexploateringen. Så långt allt gott och väl. Men vad som inte alltid framgår så klart, också i socialistiska framställningar av marknaden, är att det specifika och dominerande karaktärsdraget hos den kapitalistiska marknaden inte är möjligheter eller val, utan tvärtom tvång. Materiellt liv och samhällelig reproduktion under kapitalismen sker hela tiden via marknaden så att alla individer på ett eller annat sätt inordnas i marknadsrelationer för att kunna skaffa sig livsnödvändigheter. Detta unika system av marknadsberoende innebär att det som den kapitalistiska marknaden föreskriver – dess krav på konkurrens, ackumulation, profitmaximering och ökad arbetsproduktivitet – inte bara styr alla ekonomiska transaktioner utan samhälleliga relationer över huvud taget. När relationer mellan människor regleras genom varuutbyte blir också relationer mellan människor förtingligade: varufetischismen med Marx berömda uttryck.
En del läsare invänder nu sannolikt att detta är något varje socialist, eller i varje fall varenda marxist, vet. Men som vi snart ska se, tenderar det som är specifikt för kapitalismen, såsom att den kapitalistiska marknaden mer fungerar som tvång än som tillfällen, att gå förlorat också i marxistiska framställningar av kapitalismen. Den kapitalistiska marknaden som specifik samhällsform försvinner när övergången från förkapitalistiska till kapitalistiska samhällen framställs som en mer eller mindre naturlig, om än motsägelsefull, utvidgning eller mognad av redan existerande samhällsformer, högst en kvantitativ förändring och inte en kvalitativ.
Denna bok handlar om kapitalismens ursprung och de kontroverser detta lett till, både historiskt och teoretiskt. I del I granskas de viktigaste historiska framställningarna och den debatt de omgetts av. Den behandlar framför allt den vanligaste modellen för kapitalistisk utveckling, den s k kommersialiseringsmodellen i flera av sina varianter och också en del av de främsta invändningarna mot den. Del II och III skisserar en alternativ framställning, som jag hoppas undviker några av de vanligaste fallgroparna i form av förklaringar som förutsätter det som skall bevisas, och som bygger på de debatter som diskuterats i del I och framför allt de framställningar som utmanat de rådande konventionerna. Denna nya, reviderade och utökade upplaga [av boken] innehåller, bland annat, nya avsnitt och kapitel med argument som bara antyddes i första upplagan, framför allt om icke kapitalistisk handel, ursprunget till kapitalistisk imperialism och förhållandet mellan kapitalism och nationalstaten.
Jag har tillfogat en undertitel [A Longer View] till bokens ursprungliga titel, som jag hoppas inte bara kan förmedla att denna nya utgåva är väsentligt längre än den tidigare, utan också att jag intar vad som skulle kunna kallas ett längre perspektiv på kapitalismen och dess konsekvenser. Min första avsikt är att utmana synen på kapitalism som något naturligt och belysa de speciella sätt på vilka den utgör en historiskt specifik samhällsform och en historisk brytning med tidigare former. Men syftet med detta är både akademiskt och politiskt. Att göra kapitalismen till något naturligt, som både förnekar det specifika med den och de långvariga och smärtsamma historiska processer som ledde till dess uppkomst, begränsar vår förståelse av historien. Samtidigt inskränker det våra förhoppningar och förväntningar på framtiden, för om kapitalismen är historiens naturliga slutpunkt blir det omöjligt att föreställa sig hur den skulle kunna övervinnas. Frågan om kapitalismens ursprung må förefalla mystisk, men den rör själva kärnan av antaganden som är djupt rotade i vår kultur, utbredda och farliga illusioner om den s k fria marknaden och dess välsignelser för mänskligheten, dess förenlighet med demokrati, social rättvisa och ekologisk hållbarhet. Att diskutera framtida alternativ till kapitalismen tvingar oss också att diskutera alternativa uppfattningar om dess historia.
[ ...]
Hur vi förstår kapitalismens historia har stor betydelse för hur vi förstår själva kapitalismen. De gamla modellerna för den kapitalistiska utvecklingen var en paradoxal blandning av transhistorisk[4] determinism och fri marknadsvoluntarism, där den kapitalistiska marknaden var både en oföränderlig naturlag och en fulländning av människans val och frihet. Antitesen till sådana modeller skulle vara en uppfattning om den kapitalistiska marknaden som fullt ut erkänner dess oavvisliga krav och tvång, samtidigt som den inser att dessa oavvisliga krav inte är rotade i någon transhistorisk naturlag utan i historiskt specifika samhälleliga relationer, som utgörs av mänsklig handlingskraft och är föremål för förändring. Detta är den typ av uppfattning som vi kan förvänta oss att finna inom marxismen, men marxistiska historiker har inte konsekvent tillhandahållit den typen av alternativ.
I historiska debatter om kapitalismens ursprung har det funnits lika mycket oenighet bland marxister som mellan marxistiska och icke-marxistiska historiker. Många marxister har i lika hög grad som andra varit anhängare av den gamla kommersialiseringsmodellen, ofta kanske med en ännu starkare dos av teknologisk determinism. Andra har varit mycket kritiska till den modellen, även om det också här finns vissa rester kvar. Eftersom debatten fortfarande pågår återstår fortfarande mycket arbete att göra.
Saken blir inte bättre av det faktum att det finns två olika berättelser i Marx egna arbeten[5].
Den ena är mycket lik den konventionella modellen, där historien är en följd av stadier i arbetsdelningen, med en transhistorisk process av tekniska framsteg, och där den ledande rollen tilldelas borgarklasser som verkar åstadkomma kapitalism bara genom att befrias från de feodala bojorna. I själva verket existerar kapitalismen redan i feodalismen, på sätt och vis i dess porer, för att använda Marx ord, och den träder in i historiens huvudfåra när den spränger sönder det feodala systemets bojor. Detta är i grund och botten den berättelse som finns i tidigare skrifter som Den tyska ideologin och Kommunistiska manifestet. Där förklaras kapitalismens ursprung inte så mycket som den förutsätts, som en ny samhällsform som väntar på att frigöras av den framväxande borgarklassen när den slutligen kastar av sig sina feodala bojor. Detta är den berättelse som åtminstone underförstått återfinns i traditionella marxistiska idéer om borgerlig revolution.
För Marx verkligt distinkta marxistiska synsätt måste vi ta del av hans kritik av den politiska ekonomin i Grundrisse och Kapitalet. Även om detta synsätt uppenbarligen var mycket mer utvecklat i hans revolutionära analys av den samtida kapitalismen, tillämpade han sin kritik på den historiska frågan om systemets ursprung när han dissekerade den så kallade primitiva ackumulationen i Kapitalets första band. Här bröt han på ett avgörande sätt med det gamla paradigmet och lade grunden till viktiga vidareutvecklingar av senare marxistiska historiker.
Som vi har sett innebär den klassiska kommersialiseringsmodellen, som först systematiskt utformades av Adam Smith, att uppkomsten av handelssamhället var en process av tidigare ackumulation där rikedomar samlades med hjälp av affärssinne och sparsamhet för att så småningom nå en punkt där de var tillräckliga för att möjliggöra betydande investeringar. Denna process representerar den primitiva ackumulationen av kapital – vilket helt enkelt innebär insamling av materiell rikedom. Variationer på detta tema har fortsatt att förekomma även i samtida förklaringar av den kapitalistiska utvecklingen, till exempel i de redogörelser som förklarar kapitalismens ursprung som ett resultat av kapital-ackumulation genom kolonial exploatering och ojämlikt utbyte. I dessa resonemang är kapitalismen, eller handelssamhället, återigen en kvantitativ expansion av handel och rikedom, och det finns få föreställningar om en övergång, ett kvalitativt skifte, från ett samhällssystem med egna rörelselagar till ett helt annat med en helt annan dynamik och helt andra existensvillkor.
I sin kritik av den så kallade primitiva ackumulationen avvek Marx skarpt från den klassiska politiska ekonomin och dess kommersialiseringsmodell. De allmänna principerna i hans kritik av den politiska ekonomin – i synnerhet hans insisterande på att rikedom i sig inte är kapital och att kapital var en specifik social relation – tillämpas här på övergången från feodalism till kapitalism. Av dessa principer följer att enbart ackumulation av rikedom inte var den avgörande faktorn i kapitalismens uppkomst. Den klassiska politiska ekonomins primitiva ackumulation är så kallad eftersom kapital, som Marx definierar det, är en social relation och inte bara vilken sorts rikedom eller vinst som helst, och ackumulation i sig är inte det som ger upphov till kapitalismen. Även om ackumulation av rikedomar uppenbarligen var en nödvändig förutsättning för kapitalismen, var den långt ifrån tillräcklig eller avgörande. Det som förvandlade rikedom till kapital var en omvandling av de samhälleliga egendomsförhållandena.
Kärnan i Marx kritik av den så kallade primitiva ackumulationen (många missar alltför ofta betydelsen av uttrycket så kallad) är att ingen ackumulation, vare sig från regelrätt stöld, från imperialism, från kommersiell vinst eller ens från utsugning av arbetskraft för kommersiell vinst, i sig själv utgör kapital eller kommer att producera kapitalism. Kapitalismens specifika förutsättning är en omvandling av de samhälleliga egendomsförhållandena som genererar kapitalistiska rörelselagar: konkurrensens och vinstmaximeringens oavvisliga krav, ett tvång att återinvestera mervärde och ett systematiskt och obevekligt behov av att förbättra arbetsproduktiviteten och utveckla produktivkrafterna.
Den avgörande förändringen av de samhälleliga egendomsförhållandena ägde enligt Marx rum på den engelska landsbygden, där direktproducenterna exproprierades. I de nya jordbruksförhållandena fick godsägarna i allt högre grad sina arrenden från kapitalistiska hyresgästers kommersiella vinster, medan många småproducenter blev av med sina egendomar och blev lönearbetare. Marx betraktar denna omvandling av landsbygden som den verkliga primitiva ackumulationen, inte för att den skapade en kritisk massa av rikedom, utan därför att dessa egendomsförhållanden genererade nya ekonomiska krav, särskilt konkurrensens tvång, ett systematiskt behov av att utveckla produktivkrafterna, vilket ledde till nya rörelselagar som världen aldrig tidigare hade skådat.
Kärnan i detta argument var Marx insisterande på kapitalismens historiska specificitet. Detta innebar att kapitalismen hade en historisk början, under mycket specifika historiska förhållanden, och att den därför hade ett tänkbart slut. Kapitalismen var inte produkten av någon oundviklig naturlig process och inte heller historiens slut.
De viktigaste marxistiska historieskrivningarna sedan Marx har byggt vidare på de grunder som lades i hans kritik av den primitiva ackumulationen. Vi kan helt bortse från de grövsta formerna av teknologisk determinism som alltför ofta har passerat som marxistiska historieteorier och i stället koncentrera oss på de mest seriösa och utmanande marxistiska historieskrivningarna.
1950 ägde det rum ett meningsutbyte mellan ekonomen Paul Sweezy och ekonomhistorikern Maurice Dobb, vars Studies in the Development of Capitalism (1946)[6] Sweezy hade kritiserat. Deras meningsutbyte utvecklades till en stor debatt mellan en lång rad framstående, främst marxistiska, historiker i tidskriften Science & Society, som senare samlades och publicerades i bokform.[7] Det som kom att kallas övergångsdebatten har sedan dess varit en central referenspunkt för diskussioner i ämnet bland marxister – och andra.
Dobbs arbete innebar ett stort framsteg i förståelsen av övergången. I likhet med andra arbeten i denna tradition, framför allt R.H. Hiltons skrifter om det medeltida Europa, undergrävde hans analys den gamla modellens grundvalar och ifrågasatte några av dess grundläggande antaganden, framför allt antagandet att kapitalismen helt enkelt var en kvantitativ expansion av handeln och att motsatsen till feodalismen, som upplöste den och gav upphov till kapitalismen, fanns i städerna och i handeln.
Den centrala frågan mellan Sweezy och Dobb var man skulle hitta primus motor i övergången från feodalism till kapitalism. Fanns den primära orsaken till övergången inom feodalismens grundläggande, konstitutiva relationer, relationerna mellan godsherrar och bönder? Eller låg den utanför dessa relationer, framför allt i handelns expansion?
Dobb och, i den efterföljande debatten, Hilton framförde mycket viktiga argument som visade att handeln inte i sig var det som upplöste feodalismen. Faktum är att handeln och städerna inte alls var feodalismens fiende i sig. I stället upplöstes feodalismen och uppstod kapitalismen genom faktorer som låg inom feodalismens primära relationer, i klasskampen mellan godsherrar och bönder. Hilton påpekade särskilt att Pirennes resonemang hade visat sig vara empiriskt bristfälligt, och han redogjorde för hur pengar, handel, städer och till och med den så kallade kommersiella revolutionen inte var främmande utan tvärtom en integrerad del av det feodala systemet. Detta innebar, att även om det tveklöst fanns en komplex process där dessa faktorer bidrog till övergången, kunde de inte betraktas som det som upplöste feodalismens.
Både Dobb och Hilton hävdade på olika sätt att feodalismens upplösning och kapitalismens uppkomst berodde på att den småskaliga varuproduktionen frigjordes från feodalismens bojor, till stor del genom klasskamp mellan godsägare och bönder. Dobb hävdade till exempel att klasskampen visserligen inte på något enkelt och omedelbart sätt gav upphov till kapitalismen, så bidrog den verkligen till att modifiera
småproduktionens beroende av det feodala herraväldet och senare lösgöra småproducenterna från den feodala exploateringen. Kapitalismen föds sedan ur småproduktionen (i den grad som den säkrar handlingsfrihet och en social differentiering utvecklas inom den) som kapitalismen föds.[8]
Hilton, vars studier om medeltida bönder och deras kamp utgör några av de viktigaste arbetena inom historieskrivningen för någon period, spårade på samma sätt övergången till kampen mellan feodalherrar och bönder. Han menade att de påtryckningar som fedoalherrarna utövade på bönderna för att tvinga fram överlåtande av merarbete var den grundläggande orsaken till att produktionstekniken förbättrades och att den enkla varuproduktionen växte fram. Samtidigt var böndernas motstånd mot dessa påtryckningar av avgörande betydelse för övergången till kapitalismen, och för att bonde- och hantverksekonomierna befriades från hindren för varuproduktionens utveckling och slutligen för den kapitalistiske företagarens uppkomst.[9]
I sitt motargument insisterade Sweezy på att feodalismen, trots all sin ineffektivitet och instabilitet, i sig själv var seglivad och motståndskraftig mot förändring, och att den främsta drivkraften för dess upplösning måste komma utifrån. Det feodala systemet kunde tolerera, och krävde till och med, en viss mängd handel; men med etableringen av lokala urbana handels- och omlastningscentra baserade på långdistanshandel (om vilket Sweezy citerade Henri Pirenne), inleddes en process som uppmuntrade tillväxten av produktion för utbyte, i motsats till den feodala principen om produktion för behov.
Men kapitalismen var inte, hävdade Sweezy, det omedelbara resultatet av denna process. Handelns expansion var tillräcklig för att upplösa feodalismen och inleda en övergångsfas av förkapitalistisk varuproduktion som i sig var instabil och beredde marken för kapitalismen under 1600- och 1700-talen, men det fanns en efterföljande distinkt fas i kapitalismens utveckling. Sweezy gjorde här det viktiga påpekandet att Vi föreställer oss oftast övergången från ett socialt system till ett annat som en process, i vilken de två systemen direkt konfronteras med varandra och strider om herraväldet, men det skulle vara ett allvarligt misstag att tänka på övergången från feodalism till kapitalism i dessa termer.[10]
Sweezy hade inte för avsikt att förklara den andra fasen i processen, men han ställde en del kritiska frågor om andras förklaringar. Två av dem sticker särskilt ut. För det första uttryckte han skepsis mot det rimliga i uppfattningen – som följer av den konventionella tolkningen av Marx teori om den verkligt revolutionära vägen till industrikapitalism – att industrikapitalister uppstod ur småproducenternas led. Han föreslog i stället att vi skulle förstå den verkligt revolutionära vägen som en process där producenten, i stället för att växa från småproducent till köpman och kapitalist, börjar som både köpman och en företagare som sysselsätter lönearbete, och kapitalistiska företag startas fullt utvecklade i stället för i en gradvis process som växer fram ur förlagssystemet.[11]
Sweezys andra poäng var att generaliseringen av varuproduktionen inte kunde förklara kapitalismens uppkomst, och att en högt utvecklad varuproduktion – som till exempel i medeltidens Italien eller Flandern – inte nödvändigtvis ledde till kapitalism.[12] Under sin argumentation gjorde han ett annat tankeväckande påpekande. I motsats till Maurice Dobbs teori om att feodalismens nedgång berodde på överexploatering av bönder och de klasskonflikter som detta gav upphov till, föreslog Sweezy att det kunde vara riktigare att säga att den västeuropeiska feodalismens nedgång var en följd av den härskande klassens oförmåga att upprätthålla kontroll över, och därmed att överexploatera, samhällets arbetskraft.[13]
Denna sammanfattning är naturligtvis en grov förkortning och förenkling av de komplexa argument som deltagarna i debatten framförde, men den bör vara tillräcklig för att väcka några kritiska frågor om de antaganden som var och en av sidorna utgick från. Vid första anblicken verkar frågan ganska klar: Dobb angrep kommersialiseringsmodellen, medan Sweezy försvarade den. Faktum är att den marxistiske historikern Robert Brenner en tid senare anklagade Sweezy, tillsammans med andra som Andre Gunder Frank och Immanuel Wallerstein, för att vara nysmithianer just på grund av att de höll fast vid något som liknade den klassiska kommersialiseringsmodellen som först skisserades av Adam Smith.[14] Brenner framförde ett kraftfullt argument om hur vissa marxister effektivt har svalt den gamla modellens antaganden, tendensen att behandla kapitalismens specifika dynamik – och dess behov av ökad arbetsproduktivitet – som ett oundvikligt resultat av kommersiell expansion.
Till synes är Sweezys argument i sina huvuddrag helt i överensstämmelse med kommersialiseringsmodellen, medan Dobbs redogörelse är en frontalattack mot den. Sweezy verkar i synnerhet utgå från Pirennes tes, och mer allmänt antyder han en grundläggande antagonism mellan det växande systemet med långdistanshandel och feodalismens grundläggande principer, och ibland tillskriver han förkapitalistiska ekonomiska aktörer ett förnuft som är specifikt för kapitalismen. Dobb och Hilton insisterar däremot på att städer och handel inte av naturen nödvändigtvis stod i motsättning till feodalismen, att den drivande kraften står att finna i feodalismens primära egendomsförhållanden och att klasskampen mellan godsherrar och bönder var central i processen.
Men debatten handlar om mer än så. Dobb och Hilton avviker visserligen från kommersialiseringsmodellen genom att förlägga drivkraften till landsbygden i stället för till staden och genom att fokusera på klasskampen mellan expropriatörer och producenter i stället för på handelns expansion. Men ett avgörande antagande förblir detsamma: kapitalismen uppstår när feodalismens bojor tas bort. Kapitalismen är på något sätt redan närvarande i feodalismens mellanrum och väntar bara på att bli frigjord.
Dobb och Hilton verkar alltså inte utmana alla grundläggande antaganden i kommersialiseringsmodellen, och några av de frågor som Sweezy ställer går till kärnan av de problem som de lämnar olösta. En punkt sticker ut i Dobbs och Hiltons argumentation: övergången till kapitalism är en fråga om att frigöra eller skaka loss en ekonomisk logik som redan finns i den enkla varuproduktionen. Vi lämnas med det överväldigande intrycket att den varuproducerande bonden (och hantverkaren) kommer att växa till en kapitalist om han får chansen. Tyngdpunkten i detta argument har förskjutits från staden till landsbygden, och klasskampen har fått en ny roll, men hur skiljer sig de antaganden som ligger till grund för detta argument från några av de viktigaste premisserna i kommersialiseringsmodellen? Hur långt har vi kommit från antagandet att den kapitalistiska marknaden är en möjlighet snarare än ett tvång, och att det som krävs för att förklara kapitalismens framväxt är att hinder undanröjs, att bojor bryts upp, och inte att en helt ny ekonomisk logik skapas? Visst är klasskampen central i processen, men den tjänar framför allt som ett medel för att undanröja hinder för något som redan fanns inneboende.
Kommersialiseringsmodellen och andra relaterade förklaringar förutsätter i själva verket att det finns kapitalism, eller en kapitalistisk rationalitet, för att kunna förklara dess uppkomst. Feodalismen konfronteras med en redan existerande kapitalism, eller åtminstone en redan existerande kapitalistisk processlogik, vars uppkomst aldrig förklaras. De förklaringar som erbjuds av marxister som Hilton och Dobb, även om de på många sätt är förödande för kommersialiseringsmodellen och dess antaganden om motsättningen mellan feodalism och handel, har inte helt undkommit denna fälla, eftersom de fortfarande i vissa viktiga avseenden antar just det som behöver förklaras.
Inte heller ger de ett helt övertygande svar på den fråga som Sweezy ställde om misslyckandet för avancerade handelscentra som de i Italien och Flandern. Här finns återigen en tendens att ta kapitalismen för given genom att helt enkelt förklara de hinder som förhindrade dessa handelsstäder att nå mognad. Frågan som ställs om Flandern eller Italien är inte så mycket varför och under vilka omständigheter kapitalistiska oavvisliga krav tvingade sig på ekonomiska aktörer, som de gjorde i England, utan snarare varför och på vilka sätt ekonomiska aktörer i de misslyckade övergångarna var ovilliga eller oförmögna – inte minst av ideologiska eller kulturella skäl – att bryta sig loss från sin koppling till feodalismen för att skapa en ny samhällsform?[15]
Vad gäller Sweezys tvivel på det verkligt revolutionära sättet drog han senare i debatten tillbaka en del av sina invändningar mot den konventionella tolkningen av vad Marx hade i åtanke, men inte nödvändigtvis sina invändningar mot själva idén. Även om han aldrig helt förklarade skälen till sin oro över idén att kapitalismen uppstod när småskaliga varuproducenter förvandlade sig själva till kapitalister, verkade han tycka att den i sig var osannolik.
Oavsett vilka reservationer Sweezy kan ha haft, så fanns det goda skäl till hans skepsis. Från vår utsiktspunkt är inte problemet att det verkligt revolutionära sättet ger upprorsmakarna äran av att ha skapat kapitalismen. Problemet är snarare att de tenderar att framställas som mer eller mindre fria att välja den kapitalistiska vägen när de väl befriats från feodala hinder, medan kapitalismen behandlas som en mer eller mindre organisk tillväxt ur småskalig varuproduktion – även om det kan krävas borgerliga revolutioner för att undanröja de sista hindren. Oavsett vad Sweezy kan ha haft i åtanke i sin invändning mot det verkligt revolutionära sättet, så vore det förvisso rimligt att säga att det krävs något mer för att förklara producenternas benägenhet att bete sig som kapitalister än att de bara befrias från begränsningar eller växer från medelmåttiga till stora ägare. Det finns med andra ord en kvalitativ, inte bara en kvantitativ, skillnad mellan småskalig varuproduktion och kapitalism, en skillnad som återstår att förklara.
På 1970-talet publicerade en annan inflytelserik marxist, Perry Anderson, redaktör för New Left Review, två magistrala volymer av vad som var tänkt att bli en trilogi, som började med en studie av övergången från den grekisk-romerska antiken till den europeiska feodalismen (Övergångar från antiken till feodalismen), fortsatte med en analys av den europeiska absolutismen (Den absoluta statens utveckling) och kulminerade i en studie av borgerliga revolutioner och kapitalismens utveckling. Även om den tredje volymen, som skulle fullborda hans redogörelse för övergången till kapitalism, ännu inte har utkommit,[16] finns det mycket att lära av de två första, särskilt i Den absoluta statens utveckling, och av olika bitar på andra håll.
För våra syften kan vi börja med Andersons definition av feodalism som ett produktionssätt som definieras som en organisk enhet av ekonomi och politik, som tog formen av en kedja av utskiftad suveränitet, tillsammans med en hierarkisk kedja av villkorad egendom. Statsmakten var uppdelad bland feodalherrar, och herraväldet representerade en enhet av politisk och ekonomisk makt. Den del av staten som feodalherrarna behärskade – deras politiska, juridiska och militära makt – utgjorde samtidigt deras ekonomiska makt att tillägna sig merarbete från underordnade bönder. Herrskapet åtföljdes av en mekanism för att utvinna mervärde, där livegenskapen smälte samman den ekonomiska exploateringen och det politiskt-juridiska tvånget.[17]
Men något hände som gjorde denna feodala formation instabil. De gamla feodala banden försvagades av att de feodala avgifterna omvandlades till penningräntor, och i synnerhet av att en varuekonomi växte fram. Genom den allmänna omvandlingen av tributer till penningränta försvagades högst allvarligt cellenheten i det ekonomiska och politiska fortrycket av bönderna och hotade att upplösas ... Resultatet blev en förskjutning av det politisk-juridiska tvånget uppåt mot en centraliserad och militariserad topp – den absoluta staten.[18] För att stärka sitt försvagade grepp om bönderna koncentrerade feodalherrarna sina tidigare splittrade eller uppdelade tvångsbefogenheter till en ny typ av centraliserad monarki.
Samtidigt hade det i mellanrummen i det splittrade feodala systemet, i staden, uppstått en ekonomisk sfär som inte kontrollerades av aristokratin. Samtidigt blev dessa städer plats för tekniska innovationer. Anderson drar slutsatsen att medan den politiska ordningen förblev feodal, blev samhället i övrigt alltmera borgerligt.[19]
Absolutismens framväxt utgör ett kritiskt steg i Andersons resonemang om kapitalismens framväxt. Absolutismen var i sig inte en kapitalistisk eller protokapitalistisk stat. Den var snarast feodal i sin grundstruktur, en omorganiserad och revitaliserad mekanism för feodalt herravälde, avsedd att pressa tillbaka bondemassorna till deras traditionella ställning i samhället.[20] Men den var ett avgörande ögonblick i kapitalismens utveckling.
Ironiskt nog blev effekten av denna förskjutning uppåt av den feodala tvångsmakten – åtminstone dess huvudsakliga bidrag till kapitalismens utveckling, enligt Anderson – att den enhet mellan ekonomi och statsskick som hade kännetecknat feodalismen bröts sönder. Å ena sidan koncentrerades den politiska makten till kungahuset. Å andra sidan började ekonomin uppnå en viss autonomi. I takt med att det politisk-juridiska tvånget flyttades uppåt frigjordes varuekonomin och det borgerliga samhälle som hade vuxit fram i feodalismens springor och tilläts utvecklas på sina egna villkor.
Detta är i stora drag Andersons uppfattning om absolutismen. Och mycket av det är också mycket belysande. Hans karaktärisering av den absolutistiska staten som i grunden feodal är särskilt användbar, även om den kräver en närmare granskning. Håll i minnet vad Anderson menar. Den absolutistiska staten var i grunden feodal, menar han, eftersom den representerade en förskjutning uppåt och en centralisering av feodalherrarnas politiskt-juridiska tvångsmakt, samtidigt som den separerade denna makt från den ekonomiska utsugningen. För att uttrycka det på ett annat sätt separerade den absolutistiska staten de två momenten i utsugningen: å ena sidan processen för utvinning av mervärde och å andra sidan den tvångsmakt som upprätthåller den. De två fortsatte sedan i separata sfärer. Den feodala sammansmältningen av ekonomi och statsskick började ge vika för den separation som kännetecknar kapitalismen, och ekonomin lämnades att utvecklas enligt sin egen inre logik.
Nu finns det ett annat sätt att se på absolutismen, och det är att den representerar en centralisering av den feodala makten i en annan bemärkelse: nämligen att den monarkiska staten i sig blir en form av egendom, ett instrument för tillägnelse, på ett sätt som är analogt med det feodala herraväldet. Den ekonomiska och den politiska makten är fortfarande sammansmälta, men feodalherren tillägnar sig arrenden medan staten och dess ämbetsmän tillägnar sig böndernas överskott i form av skatter.
Ibland verkar Anderson tänka på absolutismen i dessa termer, som en enhet av ekonomiska och politiska sfärer. Men hela hans argument för att absolutismen spelar en central roll i övergången till kapitalism är beroende av den absolutistiska statens viktiga funktion att separera de politiska och ekonomiska sfärerna. Han är mycket noga med att betona att det som centraliseras uppåt i den absolutistiska staten inte är den feodala sammansmältningen av politiska och ekonomiska sfärer utan snarare feodalismens politiskt-juridiska eller tvingande betydelse till skillnad från den ekonomiska utsugningens betydelse. Den absolutistiska staten representerar för honom helt enkelt den politiskt-juridiska tvångsmakt som genomdriver den ekonomiska utsugning som äger rum på ett annat plan.
I själva verket spelar förskjutningen uppåt av den feodala politiska makten samma roll i Andersons argument som avlägsnandet av bojor gör i andra versioner av den gamla modellen. I själva verket verkar det som om absolutismen är ett viktigt, om inte det viktigaste, medel för att avlägsna feodalismens bojor från ekonomin. Absolutismen verkar alltså ha varit en nödvändig övergångspunkt mellan feodalism och kapitalism. I vilket fall som helst kunde varuproduktionen växa, befriad från direkt politisk träldom, och ekonomin kunde följa sina egna böjelser. Kapitalismen var resultatet av att ekonomin frigjordes, feodalismens döda hand avlägsnades och den ekonomiska rationalitetens naturliga bärare, borgarna, släpptes fria – även om processen uppenbarligen inte kunde fullbordas ordentligt förrän borgarklassen genom borgerliga revolutioner tog den politiska makten och omvandlade staten efter sina egna specifika behov.
Det finns vissa allvarliga empiriska problem i denna behandling av absolutismen som en till synes väsentlig fas i övergången från feodalism till kapitalism. Inte minst gäller detta det faktum att den engelska kapitalismen inte kunde dra nytta av absolutismen, medan den franska absolutismen inte gav upphov till kapitalismen (mer om detta i del II). Om så är fallet kan det vara mer rimligt att hävda att absolutismen inte var en övergångsfas mellan feodalism och kapitalism, utan tvärtom en alternativ väg ut ur feodalismen. I vilket fall som helst bör det åtminstone stå klart att Andersons redogörelse, liksom tidigare förklaringar av övergången till kapitalismen, på många grundläggande sätt framför allt bygger på att bojor avlägsnas från en samhällsform som redan existerade mer eller mindre oförklarat – i feodalismens mellanrum.
Trots den sofistikerade komplexiteten i Andersons argument är det en förfining – fascinerande och på många sätt belysande, men inte desto mindre en förfining – av kommersialiseringsmodellen. Ekon av den gamla förklaringen är ännu mer hörbara i Andersons senaste redogörelse för sitt argument, i en recension av Robert Brenners bok Merchants and Revolution. Anderson kommenterar här Brenners redogörelse för kapitalismen som i första hand ett specifikt engelskt fenomen:
Tanken på kapitalism i ett land är, om man tar den bokstavligt, bara lite mer plausibel än tanken på socialism. För Marx var de olika momenten i kapitalets moderna biografi utspridda i kumulativ följd, från de italienska städerna till städerna i Flandern och Holland, till imperierna i Portugal eller Spanien och hamnarna i Frankrike, innan de systematiskt kombinerades i England i slutet av 1600-talet. Historiskt sett är det mer logiskt att betrakta kapitalismens framväxt som en mervärdesprocess som blev alltmer komplex i takt med att den rörde sig längs en kedja av sammanlänkade platser. I denna historia har städerna alltid spelat en central roll. Engelska markägare hade aldrig kunnat påbörja sin omställning till kommersiellt jordbruk utan marknaden för ull i flamländska städer, precis som holländsk solfjäderodling vid Stuarttiden låg före den engelska, inte minst för att den var kopplad till ett rikare urbant samhälle.[21]
Vi bör först notera att Marx, i den passage som Anderson citerar, förklarar industrikapitalistens tillkomst, inte kapitalismens ursprung, inte uppkomsten av specifikt kapitalistiska rörelselagar, inte heller specifikt kapitalistiska sociala relationer, en specifikt kapitalistisk form av exploatering eller kraven på en självbärande ekonomisk utveckling.[22] Marx försöker förklara hur ackumulationen av rikedomar under de rätta förhållandena – det vill säga under redan kapitalistiska samhällsförhållanden (i England) – omvandlades från helt enkelt improduktiva vinster från ocker och handel till industrikapital. När det gäller det kapitalistiska systemets ursprung, den så kallade primitiva ackumulationen – i Marx termer exproprieringen av direktproducenter, i synnerhet bönder – som gav upphov till specifikt kapitalistiska samhälleliga egendomsförhållanden och den dynamik som är förknippad med dem, förlägger Marx med fast hand till England och landsbygden.
Här uppstod också förutsättningarna för den typ av inre marknad utan motstycke som Marx betraktade som industrikapitalismens absoluta förutsättning. Liksom Brenner efter honom erkänner Marx behovet av att förklara det särpräglade i Englands utveckling. Brenner påpekar att Englands särdrag inte minst består i att medan andra produktionscentra redan under medeltiden hade upplevt exportboomar, var det tidigt moderna England unikt i att upprätthålla industriell tillväxt även i samband med vikande utomeuropeiska marknader; med andra ord, även om kapitalismen fanns i ett nätverk av internationell handel, så fanns den verkligen i ett land.[23]
Men det finns ingen anledning att här låta sig distraheras av spekulationer om Marx syn på förhållandet mellan jordbruks- och industriell kapitalism (eller om de frågor han lämnade obesvarade och, för den delen, de inkonsekvenser han lämnade olösta). Vi kan helt enkelt konstatera att Andersons observationer här ställer frågan på sin spets. Det är en sak att t.ex. säga att det engelska kommersiella jordbruket förutsatte den flamländska marknaden för ull. Det är en helt annan sak att förklara hur det kommersiella jordbruket blev ett kapitalistiskt jordbruk, hur möjligheten till handel inte bara blev en realitet utan också en nödvändighet för en konkurrensutsatt produktion, hur marknadsmöjligheter blev marknadsimperativ, hur denna specifika typ av jordbruk satte igång utvecklingen av ett kapitalistiskt system.
Vi kan förvisso säga att det europeiska handelssystemet var en nödvändig förutsättning för kapitalismen, men vi kan inte bara anta att handel och kapitalism är samma sak, eller att den ena övergick i den andra genom en enkel tillväxtprocess. Anderson har antagit just det som behöver bevisas, nämligen att handel, eller för den delen produktion för marknaden (en utbredd praxis under en stor del av den nedtecknade historien), blev kapitalism genom ren expansion, som vid någon tidpunkt nådde en kritisk massa. Hans argument lider med andra ord av just det cirkelresonemang som alltid har drabbat kommersialiseringsmodellen.
Något som inte förklarades eller behandlades i övergångsdebatten var hur och under vilka omständigheter som producenterna blev underkastade marknadens krav. Antagandet verkade alltid vara att kapitalismen uppstod när hindren för att förverkliga marknadsmöjligheterna undanröjdes. Ytterligare en episod i den pågående debatten bland marxister har dock antagit utmaningen från övergångsdebatten i ett försök att förklara övergången från feodalism till kapitalism utan att applicera kapitalistiska principer på förkapitalistiska samhällen – utan att, det vill säga, anta just det som behöver förklaras.
1976 inledde historikern Robert Brenner en debatt med en viktig artikel, Agrarian Class Structure and Economic Development in Pre-Industrial Europe, som publicerades i tidskriften Past and Present.[24] Artikeln tog sikte på två inflytelserika historiska förklaringsmodeller. Den första var den alltmer dominerande demografiska modellen enligt vilken den ekonomiska utvecklingen i det postmedeltida Europa följde långsiktiga cykler i befolkningstillväxten – vad han kallade en sekulär malthusianism. Den andra var kommersialiseringsmodellen.
Brenner angrep själva grundvalarna för båda dessa konkurrerande modeller. Han betonade särskilt deras oförmåga att ta hänsyn till det faktum att samma faktorer hade mycket olika, till och med motsatta, effekter i olika länder, med varierande konsekvenser inte bara för inkomstfördelningen mellan klasserna utan också för den långsiktiga ekonomiska tillväxten och produktivkrafternas utveckling. Dessa skilda effekter av till synes likartade orsaker – likartade demografiska mönster i den ena modellen, inlemmande i samma nätverk av ökande handel i den andra – var tillräckliga för att ifrågasätta dessa orsakers status som oberoende variabler och försvagade allvarligt de dominerande modellernas förklaringskraft.
I stället erbjöd Brenner en kraftfull alternativ förklaring till den aldrig tidigare skådade process av självförsörjande ekonomisk tillväxt som etablerade sig i det tidigt moderna England. Hans förklaring koncentrerade sig på de samhälleliga egendomsförhållandenas olika konfigurationer som bestämde de i olika sammanhang varierande effekterna av andra faktorer (vars betydelse han inte avfärdade), såsom demografiska cykler och handelns expansion.
Brenner var tydligt influerad av Maurice Dobb och i den ursprungliga övergångsdebatten stod han klart mer på Dobbs sida än på Sweezys. Samtidigt var han, liksom Sweezy, bekymrad över vissa aspekter hos Dobbs resonemang. I sin strävan att förklara kapitalismens ursprung utan att förutsätta dess tidigare existens, drog Brenner slutsatsen att det inte fanns någon redan existerande kapitalism, inte ens i embryonal form, som kunde utmana feodalismen – och detta gällde inte bara förkapitalistiska former av handel, utan även småskalig varuproduktion som Dobb och Hilton behandlade som ett slags urkapitalism. I likhet med Sweezy utgick han från feodalismens motståndkraft mot förändringar och kritiserade andra skildringar av övergången för att bortse från de förkapitalistiska ekonomiernas inre logik och stabilitet och för att utgå från att ekonomiska aktörer kommer att anta kapitalistiska strategier när de får chansen – en kritik som inte bara gäller kommersialiseringsmodellen utan på sätt och vis även teorin om den tilltagande småvaruproduktionen.
Brenner gick dock inte, som Sweezy, vidare genom att leta efter någon yttre drivkraft till upplösningen av feodalismen (i samband med vissa egendomsförhållanden, kunde exempelvis handel leda till en åtstramning snarare än uppluckring av förkapitalistiska egendomsformer, hävdade han). Istället sökte Brenner, liksom Dobb och Hilton, efter en intern dynamik i feodalismen. Men här är den stora skillnaden mellan hans och deras synsätt: det som han uttryckligen letade efter var en intern dynamik som inte förutsatte en redan existerande kapitalistisk logik.
Klasskampen har en framträdande plats i hans resonemang, precis som i Dobbs och Hiltons, men för Brenner handlar det inte om att frigöra en impuls mot kapitalismen. Istället handlar det om att lorder och bönder, under vissa specifika förhållanden som var speciella för England, ofrivilligt satte igång en kapitalistisk dynamik samtidigt som de agerade i klasskonflikt med varandra, för att reproducera sig själva som de var. Den oavsiktliga konsekvensen blev en situation där producenterna underkastades marknadens krav. Så Brenner avvek verkligen från den gamla modellen och dess tendens att anta just det som behöver bevisas.
Brenners förklaring har att göra med de engelska egendomsförhållandenas mycket specifika betingelser, och han betonar inte bara Europas särart i förhållande till andra fall utan också skillnaderna mellan olika stater i Europa. Med andra ord, de särskilda förhållanden som till exempel Michael Mann tillskriver Europa i allmänhet under medeltiden, är enligt Brenner inte tillräckliga för att förklara kapitalismens utveckling eller det specifika i den process av självförsörjande ekonomisk tillväxt som uppstod i England. Faktum är att hans resonemang klargör att feodalismens upplösning ledde till fler än ett resultat framför allt i Europa, kapitalism i England och absolutism i Frankrike, en absolutism som inte, som den var för Perry Anderson, bara var en övergångsfas i en mer eller mindre enkelriktad väg mot kapitalism.
I England ägdes en exceptionellt stor andel av marken av jordägare och brukades av arrendatorer vars besittningsvillkor alltmer tog formen av ekonomiska arrendeavtal, med hyror som inte var fastställda enligt lag eller sedvänja, utan var beroende av marknadsförhållandena. Man skulle till och med kunna säga att det fanns en marknad för arrendeavtal. Arrendeförhållandena var sådana att ett allt större antal arrendatorer utsattes för marknadens krav – inte möjligheten att producera för marknaden och att växa från småproducenter till kapitalister, utan behovet av att specialisera sig för marknaden och producera konkurrenskraftigt – helt enkelt för att garantera tillgången till försörjningsmedlen och själva marken. Detta till skillnad från bönderna som, eftersom de fortfarande var i direkt besittning av sina försörjningsmedel, var skyddade från konkurrens och marknadens tvång, även om de ägnade sig åt marknadsutbyte.
Samtidigt befann sig godsägarna i England också i en särställning. Även om de kontrollerade en unikt stor andel av den bästa jorden, så hade de inte – och behövde egentligen inte – den typ av utomekonomiska krafter som t.ex. den franska aristokratin var beroende av för att få en stor del av sin rikedom. Den engelska härskarklassen utmärkte sig genom sitt allt större beroende av arrendatorernas produktivitet, snarare än av att utöva tvångsmakt för att pressa ut mer mervärde ur dem.
Med andra ord hade de engelska egendomsförhållandena det Brenner kallar sina egna distinkta regler för reproduktion. Både direkta producenter och jordägare kom att bli beroende av marknaden på ett historiskt sett aldrig tidigare skådat sätt bara för att säkra förutsättningarna för sin egen självreproduktion. Dessa regler skapade sina egna distinkta rörelselagar. Resultatet blev att en ny historisk dynamik sattes i gång: ett oförutsett brott med gamla malthusianska cykler, en process av självförsörjande utveckling, nya konkurrenstryck som fick sina egna effekter på behovet att öka produktiviteten, omforma och ytterligare koncentrera jordägandet, och så vidare. Denna nya dynamik är jordbrukskapitalism (som kommer att diskuteras mer i detalj i del II), och den var specifik för England.
Även om Brenner var tydligt påverkad av Dobb och Hilton, borde skillnaden mellan hans och deras resonemang vid det här laget vara tydlig. Den operativa principen i hans resonemang är tvång eller imperativ, inte möjlighet. Om t.ex. den småskaliga varuproducenten eller yeoman-jordbrukaren spelar en viktig roll här, är det inte som ombud för en möjlighet utan som föremål för ett imperativ.[25] Yeomen var vanligtvis just den typ av kapitalistiska hyresgäster som utsattes för konkurrenstryck, och även de som ägde mark skulle utsättas för detta tryck när jordbrukskapitalismens konkurrenskraftiga produktivitet fastställde villkoren för ekonomisk överlevnad. Både hyresvärdar och hyresgäster kom att bli beroende av framgång på marknaden, eftersom de förra var beroende av de senares vinster för sina hyror. Båda hade ett intresse av att förbättra jordbruket och öka produktiviteten genom innovativ markanvändning och teknik, vilket ofta innebar bland annat inhägnad – för att inte tala om den ökande utsugningen av lönearbete.
På sätt och vis besvarade Brenner också Sweezys fråga om det verkligt revolutionära sättet. Den kapitalistiske arrendatorn i England var inte bara en småproducent som hade vuxit till kapitalist. Hans specifika relation till produktionsmedlen, de förhållanden under vilka han hade tillgång till själva marken, gjorde honom på sätt och vis till kapitalist redan från början – det vill säga han blev kapitalist inte bara för att han hade vuxit till någon lämplig storlek eller välståndsnivå, inte ens bara för att hans relativa rikedom tillät honom att anställa lönearbetare (det var känt att icke-kapitalistiska bönder även under antiken anställde lönearbetare), utan därför att hans relationer till medlen för den egna självreproduktionen redan från början gjorde att han, tillsammans med de lönearbetare han eventuellt hade anställt, underkastades marknadens krav.
Brenner har kritiserats på olika sätt, och en del av meningsskiljaktigheterna om specifika historiska detaljer är utan tvekan välgrundade. Men låt mig bara kortfattat skissera några av de mer allmänna kritikpunkterna som har implikationer för de större frågorna i övergångsdebatten. Brenners kritik av tidigare förklaringar hade framför allt handlat om att de tog för givna just de egenskaper hos kapitalismen som kräver en förklaring, och att de med ett cirkelresonemang åberopade någon form av redan existerande kapitalism för att förklara kapitalismens uppkomst. Den kritik som riktades mot honom i Brenner-debatten tenderade att upprepa detta misstag, inte direkt försvara så mycket som att helt enkelt reproducera de antaganden som han hade utmanat. Hans kritiker, däribland både demografiska historiker och vissa marxister, argumenterade mot honom utifrån en utgångspunkt som tog för givet just de aspekter av kapitalismen som han hade försökt förklara.
Så angrep till exempel de demografiska historikernas dekanus, Emmanuel Le Roy Ladurie, Brenner för att ha blandat ekonomiska och politiska faktorer genom att tala om mervärdeextraherande klasser och härskande klasser som om de var en och samma sak. En marxistisk historiker, Guy Bois, vände sig mot voluntarismen i Brenners politiska marxism, som han menade helt bortsåg från ekonomiska faktorer. Den senare beskrivningen av Brenners argument verkade förstärkas i volymens inledning av R. H. Hilton, som (i diplomatisk och mer eller mindre kodad oenighet med Brenner) presenterade frågan mellan de varianter av marxism som Bois respektive Brenner representerade som att den hade att göra med den relativa vikt som gavs åt andra krafter än produktionsförhållanden, hela produktionssättet än bara klasskonflikter, ekonomiska faktorer än enbart politiska. Trots sitt eget enorma bidrag till klasskampens historia, tycktes Hilton antyda att Brenner hade lutat sig för mycket åt politiseringshållet.
Den kritik som Bois och Le Roy Ladurie framförde var helt väsensskild, och båda kritiserade Brenner från en utgångspunkt som tog för givet en åtskillnad mellan det politiska och det ekonomiska som är specifik för kapitalismen. Brenners hela argumentation byggde på den viktiga iakttagelsen, som ursprungligen föreslogs av Marx, att förkapitalistiska samhällen kännetecknades av utomekonomiska former av mervärdesutvinning, som genomfördes med hjälp av politisk, juridisk och militär makt, eller det som Brenner nu kallar politiskt konstituerad egendom. I sådana fall tvingades direktproducenter – i synnerhet bönder, som fortfarande hade produktionsmedlen – av sina överordnade att avstå en del av sitt merarbete i form av hyra eller skatt. I synnerhet i den europeiska feodalismen representerade (som vi såg i diskussionen om Anderson) feodalherraväldet en enhet av politisk och ekonomisk makt. Detta står i skarp kontrast till kapitalismen, där utvinningen av mervärde är rent ekonomisk och uppnås genom varuutbyte när egendomslösa arbetare, som svarar på rent ekonomiska tvång, säljer sin arbetskraft för en lön för att få tillgång till produktionsmedlen. Om man följer denna insikt till dess logiska slutsats, så blandade Brenner inte ihop ekonomiska och politiska faktorer, som Le Roy Ladurie klagade på, inte heller favoriserade han politiska jämfört med ekonomiska faktorer i sin förklaring av övergången från feodalism, som Bois hävdade. Istället utforskade han konsekvenserna av att det ekonomiska sammansmälte med det politiska, av enheten mellan mervärdesutvinnande och härskande klasser, som just var en grundläggande egenskap hos det feodala produktionssättet.
Det handlade inte heller om att strunta i de tekniska produktivkrafterna. Brenner förklarade helt enkelt den grundläggande skillnaden mellan det kapitalistiska tillägnelsesättet, som är beroende av att arbetsproduktiviteten förbättras på grund av konkurrensens och vinstmaximeringens absoluta krav – och därmed uppmuntrar till förbättring av produktivkrafterna – och förkapitalistiska tillägnelsesätt, där inga sådana krav fanns. Dessa tidigare former drevs inte av samma krav på att förbättra arbetets produktivitet, eftersom de härkande klassernas tillägnande av mervärde inte var beroende av att de direkta producenternas produktivitet ökade, utan att tillägnarens tvångsmakt att pressa ut mer merarbete ur producenterna stärktes. Brenners huvudfrågor var därför följande: Hur kom det sig att gamla former av politiskt konstituerad egendom i England ersattes av en rent ekonomisk form, och hur ledde detta till ett distinkt mönster av självbärande ekonomisk utveckling?
Sedan Brenner-debatten har en annan kritik dykt upp. För det första finns det en allmän kritik mot själva idén att de engelska jordbruksförhållandena var tillräckligt utmärkande – på 1600-talet eller till och med 1700-talet – för att motivera att kalla dem jordbrukskapitalism. Det finns två olika slags argument mot idén om jordbrukskapitalism. Det ena har att göra med om den engelska ekonomiska tillväxten verkligen var speciell, om i synnerhet det engelska jordbruket även under 1700-talet var speciellt, särskilt i sin strävan att förbättra produktiviteten. Exempelvis har vissa kritiker frågat varför det franska jordbrukets produktivitet under 1700-talet var ungefär lika hög som det engelska jordbrukets?[26] Den andra invändningen har att göra med lönearbetet: eftersom kapitalismen framför allt definieras av exploateringen av lönearbete, säger vissa kritiker, är det då inte ett avgörande argument mot begreppet jordbrukskapitalism – eller åtminstone mot dess existens under 1600-talet – att England ännu inte var ett samhälle med övervägande lönearbete, att stadigvarande och vanliga lönearbetare fortfarande var i stark minoritet?[27] Hur är det med expropriations- och proletariseringsprocesserna, skiktningen av den engelska bondebefolkningen i å ena sidan välmående bönder och å andra sidan en egendomslös klass? Tillhör inte dessa processer kapitalismens förhistoria?
Den första invändningen – om jordbrukets produktivitet i Frankrike – missar poängen. Det visar sig att vad dessa kritiker menar är att den franska jordbruksproduktionen under 1700-talet uppnådde en total produktion och/eller markproduktivitet som var ungefär lika stor som det engelska jordbrukets. Men betänk det faktum att det krävdes färre människor i England än i Frankrike för att producera samma resultat, så att England kunde föda en proportionellt större stadsbefolkning med färre människor som var indragna i jordbruksproduktion. Detta innebär att den franska och engelska produktivitetens så kallade likvärdighet, långt ifrån att ifrågasätta de engelska egendomsförhållandenas och den jordbrukskapitalismens särart, faktiskt bekräftar den. Samma särpräglade förhållanden skapade både en potentiell arbetskraft utanför jordbruket och en potentiell massmarknad för de mest grundläggande behoven och billiga konsumtionsvaror, vilket var väsentliga förutsättningar för industrikapitalismens utveckling.
Hur påverkas då Brenners resonemang av den andra frågan, om lönearbetets omfattning? Problemet här är inte bara empiriskt. Vi kan vara överens om att lönearbetets omfattning var begränsad i det tidigt moderna England, i synnerhet det regelbundna och stadigvarande lönearbetet – till skillnad från det tillfälliga eller säsongsbetonade lönearbetet. Och vi kan hålla med om att expropriations- och proletariseringsprocessen per definition var helt central i kapitalismens historia. Men även här är det fråga om att ställa frågan på sin spets, och även här försöker Brenner förklara det som andra har tagit för givet.
Brenner utgår inte från att en redan existerande uppdelning mellan rika och fattiga bönder, som har funnits på andra platser och i andra tider, oundvikligen skulle leda till en polarisering i rika bönder och egendomslösa arbetare. Exempelvis hade både England och Frankrike under senare delen av 1400-talet en medelbondebefolkning med relativt stora ägor. (Det kan här tilläggas att jordbruksproduktiviteten i de två fallen inte heller på 1500-talet ännu skilde sig tydligt åt). Men från denna gemensamma utgångspunkt utvecklades de i väsentligt olika historiska riktningar, fransmännen mot en ökande uppstyckning av bondejordbruken, engelsmännen mot jordbrukstriaden av jordägare, kapitalistisk arrendator och lönearbetare; engelsmännen mot förbättringar inom jordbruket, fransmännen mot stagnation inom jordbruket.
Brenner har anklagats för att negligera små- och mellanböndernas roll i kapitalismens framväxt och för att skriva kapitalismens historia uppifrån.[28] Men enligt hans argument är det varken godsägarnas, mellanböndernas eller någon annan enskild klass agerande som förklarar kapitalismens framväxt. Det är snarare ett särskilt system av klassrelationer, inom vilket deltagarna agerade för att reproducera sig själva som de var, med den oavsiktliga konsekvensen att de satte igång en utvecklingsprocess som gav upphov till kapitalismen.
Det är förvisso sant, som vissa marxistiska historiker har hävdat, att den engelska kapitalismens utveckling krävde att det utvecklades ganska välmående mellanbönder och att yeomen spelade en ledande roll i kapitalismens historia. Det är dock en annan sak att hävda att kapitalismens framväxt var mer eller mindre garanterad när små råvaruproducenter väl hade kastat av sig de feodala bojor som hindrade dem från att växa till större råvaruproducenter som var tillräckligt välmående för att anställa lönearbetare. Det är här Brenner avviker från sina föregångare. Det första man omedelbart kommer att tänka på, är att rikare bönder har existerat vid många tillfällen och på många platser utan att bli kapitalister. Därför måste man fråga sig varför rikare bönder i England började bete sig på ett sätt som skilde sig väsentligt från alla andra välmående bönder genom historien, varför engelska yeomen inte var som ryska kulaker, eller för den delen som stora arrendatorer i Frankrike vid samma tid. Denna skillnad, och orsakerna till den, är just vad Brenner har försökt förklara..
Brenner utgår inte från att den engelska härskande klassen helt enkelt kunde ha exproprierat småbönder med brutalt våld, eller att de skulle ha gjort det även om de hade kunnat, om det inte hade funnits mycket specifika ekonomiska förhållanden som inte bara gjorde det möjligt utan också lönsamt att ta småproducenter i besittning. Brenners förklaring till uppskiktningen av det engelska bondesamhället (the rise of the yeoman), som så småningom slutade i en polarisering mellan kapitalistiska bönder och egendomslösa arbetare, har att göra med den nya ekonomiska logik som underkastade de engelska bönderna konkurrensens krav på ett sätt och i en grad som aldrig tidigare hade skådats. Denna logik påtvingades bönderna oavsett om de konsekvent använde sig av lönearbete eller inte. Den gällde även när arrendatorn själv, eller tillsammans med sin familj, var direktproducent. Effekten blev att trycket på mindre produktiva jordbrukare ökade och att de drevs bort från jorden, medan mer framgångsrika jordbrukare förvärvade mer mark. I den meningen var uppskiktningen av bondeståndet mer en effekt än en orsak till de nya egendomsförhållandena.
Detta är en särskilt viktig punkt: Brenner klargör att direktproducenter kunde berövas icke-marknadsmässig tillgång till medlen för sin egen självreproduktion även om de fortfarande var i besittning av produktionsmedlen, och att ett sådant tillstånd underkastade dem marknadens krav. För att upprepa den oumbärliga kontrast som vi har dragit här: bönder på andra håll och vid andra tidpunkter hade utnyttjat marknadens möjligheter, men engelska bönder var utmärkande i sin grad av underkastelse under marknadens krav.
Brenner försökte förklara varför och hur det blev så; hur producenterna berövades icke-marknadsmässig tillgång till medlen för sin egen reproduktion och till och med till själva marken; hur jordägarnas exploateringsformer omvandlades från utomekonomisk utvinning av mervärde till tillägnande av kapitalistiska hyror; hur det kom sig att både godsägare och arrendatorer tvingades och fick möjlighet att röra på sig för att svara på konkurrensens krav; hur nya former av tillägnande skapade nya tvång; och hur dessa tvång betingade skiktningen – och till stor del fördrivningen – av bondebefolkningen. Detta skedde genom rent ekonomiskt konkurrenstryck lika väl som genom mer direkt tvång från godsägare med ett nytt slags ekonomiskt intresse av stora och koncentrerade jordinnehav. Ett massproletariat var slutet, inte början, på denna process. Det kan inte nog understrykas, att för Brenner var de ekonomiska aktörernas marknadsberoende en orsak till, inte ett resultat av, proletariseringen.
Brenner går längre än tidigare marxistiska redogörelser när det gäller att förklara kapitalismens särart, särskilt i sitt argument att kapitalismens särskilda dynamik uppstår när producenterna blir marknadsberoende och därmed underkastade konkurrensens krav, vilket sker även utan att de helt skiljs från produktionsmedlen, när deras tillgång till försörjningsmedlen blir beroende av marknaden. Detta har viktiga teoretiska implikationer för vår förståelse av kapitalismen i allmänhet, liksom för vår förståelse av kapitalismens historia. Den stora styrkan i Brenners historiska resonemang är att han betonar det specifika i den process som ledde fram till kapitalismen, med dess nya och historiskt specifika ekonomiska logik, och att han gör en övertygande ansträngning för att förklara hur den uppstod. Många historiker har gjort anspråk på att förklara övergången från feodalism till kapitalism. Men på olika sätt tenderar de flesta försök att förklara övergångsprocessen genom att generalisera rörelselagar som är specifika för kapitalismen och göra dem till universella principer för historisk rörelse. Även när sådana försök erkänner kapitalismens särart som en specifik historisk form, så uppstår denna historiska form med hjälp av i huvudsak kapitalistiska processer. I den meningen finns det ingen övergång. Brenner är en av mycket få författare som faktiskt behandlar en övergångsprocess, omvandlingen av en typ av samhälle till en annan, en uppsättning regler för reproduktion till en annan, en historisk dynamik till en annan.
En sista kritik mot Brenner är särskilt avslöjande. Några år efter den ursprungliga Brenner-debatten publicerade Brenner Merchants and Revolution (1993), en stor studie av det tidigt moderna England som handlade om köpmännens roll under den engelska revolutionen. Flera kritiker tog snabbt fasta på det faktum att Brenner tillskrev köpmännen en viktig revolutionär roll. Efter att ha hävdat att kapitalismen föddes på landsbygden, menade de, har Brenner trots allt tvingats erkänna borgarklassen och den borgerliga revolutionen.
En av de främsta företrädarna för denna uppfattning var Perry Anderson. Han hävdade i en recension av boken att det finns en djup paradox i Brenners arbete, en grundläggande motsägelse mellan hans ursprungliga tes om kapitalismens ursprung och hans senaste arbete om köpmännen:
Här, om någonsin, fanns revolutionära borgare. Den art som i Frankrike förklarats vara en fiktion var bel et bien en realitet i England, hundra år före konventet. Det är ironiskt att det är massiva historiska bevis, som går emot – inte med – en teoretisk övertygelse som får en marxistisk forskare att dra denna slutsats. Den som principiellt motsatte sig handelskapitalets betydelse har varit den förste att i trollbindande detalj fastställa dess roll som demiurg[29] i praktiken.[30]Det måste först sägas att Brenner inte har medgett något sådant. Men för att förstå betydelsen av hans resonemang måste vi sätta det i samband med hans syn på den borgerliga revolutionen. Det råder ingen tvekan om att han på denna punkt har utmanat den konventionella marxistiska historieskrivningen och starkt antytt att dess uppfattning om den borgerliga revolutionen har mycket gemensamt med kommersialiseringsmodellen.[31]
Den traditionella uppfattningen om den borgerliga revolutionen, hävdade han, tillhör en fas i Marx arbete som fortfarande är starkt beroende av den mekaniska materialismen från 1700-talets upplysning, och står i skarp kontrast till Marx mogna kritik av den politiska ekonomin.[32] I den tidigare teorin utvecklas produktivkrafterna nästan naturligt via arbetsdelningen, som i sin tur utvecklas som svar på expanderande marknader, så att kapitalismens förhandsexistens åberopas för att förklara dess uppkomst. Den traditionella uppfattningen om den borgerliga revolutionen som en redogörelse för övergången till kapitalismen är därför självmotsägande och självförgörande, eftersom den enligt sina egna antaganden gör revolutionen dubbelt onödig.
För det första finns det egentligen ingen övergång att genomföra: eftersom modellen börjar med det borgerliga samhället i städerna, förutser att dess utveckling sker med hjälp av borgerliga mekanismer och låter feodalismen överskrida sig själv till följd av att den utsätts för handel, antas problemet med hur en typ av samhälle omvandlas till en annan helt enkelt bort och ställs aldrig. För det andra, eftersom det borgerliga samhället självt utvecklar och upplöser feodalismen, kan den borgerliga revolutionen knappast göra anspråk på en nödvändig roll.[33]
Brenner hävdade att tesen om den borgerliga revolutionen, liksom den gamla kommersialiseringsmodellen, förutsatte just det som behövde förklaras genom att tillskriva borgarklassen ett kapitalistiskt förnuft som bara behövde frigöras från feodalismens band. På så sätt öppnade han vägen för en grundlig omprövning av borgarklassen och dess roll i kapitalismens framväxt. Detta är bakgrunden till hans skildring av Londons köpmän, och i synnerhet till bokens långa efterord. Anklagelsen att han skulle ha underminerat sin egen ursprungliga tes innebär bara att han använder det cirkelresonemang och den ifrågasättande logik som tesen var avsedd att korrigera.
Poängen illustreras ingenstans bättre än i Perry Andersons djupa paradox. Hans kritik, kan man hävda, innehåller lika många frågetecken som den gamla kommersialiseringsmodellen, och riktar vår uppmärksamhet mot en mycket viktig konsekvens av den modellen: den långvariga tendensen att likställa borgerlig med kapitalistisk.
Vi kan vara helt övertygade om att, låt oss säga, den franska revolutionen var genomgående borgerlig, ja mycket mer än den engelska, utan att komma ett loppsteg närmare att avgöra om den också var kapitalistisk. Så länge vi accepterar att det inte finns någon nödvändig identifikation av borgare (eller borgare eller stad) med kapitalist, kan den revolutionära borgaren vara långt ifrån en fiktion, även – eller särskilt – i Frankrike, där den revolutionära borgaren inte var en kapitalist eller ens en gammaldags köpman utan en advokat eller ämbetsman. Om den revolutionära borgaren i England var oupplösligt förbunden med kapitalismen, så berodde det samtidigt just på att kapitalistiska sociala egendomsförhållanden redan hade etablerats på den engelska landsbygden.
Det finns naturligtvis mycket som Brenner inte gör. En särskilt viktig punkt som kräver utforskning är att även om kommersialiseringsmodellen kan vara fatalt felaktig, så uppstod kapitalismen inom ett nätverk av internationell handel och kunde inte ha uppstått utan detta nätverk. Det återstår alltså en hel del att säga om hur Englands speciella inlemmande i det europeiska handelssystemet bestämde den engelska kapitalismens utveckling. England förändrade utan tvekan handelns natur genom att skapa en distinkt integrerad nationell marknad (med London som centrum), kanske den första verkligt konkurrensutsatta marknaden. Det finns fortfarande mycket kvar att lära om hur detta påverkade den internationella handeln.
För att förstå hur den engelska kapitalismen skilde sig från, och även förändrade, handelns karaktär i Europa och på andra håll, måste vi också förstå den icke-kapitalistiska handelns karaktär. Om kommersialiseringsmodellen ska kunna utmanas på ett effektivt sätt är det viktigt att redogöra för de utvecklingsmönster som är förknippade med kommersialisering och som inte gav upphov till kapitalism. I nästa kapitel kommer vi att göra några iakttagelser kring denna fråga och kortfattat beskriva samhällen som uppnådde höga nivåer av kommersialisering och tekniska framsteg utan att sätta igång den kapitalistiska utvecklingens absoluta krav.
En annan viktig fråga är det europeiska statssystemet och dess bidrag till utvecklingen av den engelska kapitalismen. Tillsammans fungerade handelssystemet och statssystemet som den kanal genom vilken England så småningom kunde överföra sitt konkurrenstryck till andra stater och ekonomier, så att icke-kapitalistiska stater kunde bli motorer för kapitalistisk utveckling som svar på dessa yttre påtryckningar, geopolitiska och militära såväl som kommersiella.[34] Vi har knappt börjat utforska de mekanismer genom vilka kapitalismen påtvingade sina absoluta krav på andra europeiska stater, och så småningom på hela världen. Detta skulle också behöva spela en viktig roll för att förklara hur kapitalismen omvandlade traditionella former av kolonialism till en ny, kapitalistisk form av imperialism. Dessa frågor kommer att tas upp i kapitlen 7 och 8. Ett systematiskt utforskande av dessa historiska frågor skulle bland annat kunna vara till stor hjälp för att hantera den så kallade globaliseringsprocessen idag.
Brenners resonemang visar hur direktproducenter underkastades marknadens krav, och även om det inte förklarar städernas och marknadernas roll i kapitalismens utveckling, så förklarar det sammanhanget i vilket handelns och marknadernas själva natur förändrades och fick en helt ny ekonomisk roll och en ny systemlogik. Detta skedde långt före industrialiseringen och var en förutsättning för denna. Marknadsimperativen tvingade sig med andra ord på de direkta producenterna innan arbetskraften proletariserades i stor skala. De var en avgörande faktor för att skapa ett massproletariat, eftersom marknadskrafterna, med stöd av direkt tvång i form av politiska och rättsliga ingripanden, skapade en egendomslös majoritet.
Hur marknadssamhället etablerade sig under den period som ledde fram till industrialiseringen har beskrivits på ett ytterst levande sätt av E.P. Thompson. I hans verk kommer marknadssamhällets uppkomst till liv inte bara som en proletariseringsprocess, särskilt i hans klassiska verk The Making of the English Working Class (1963), utan också som en levande konfrontation mellan marknadssamhället och alternativa praktiker och värderingar. Införandet av marknadssamhället framstår som en konfrontation mellan klasser, mellan dem vars intressen uttrycktes i marknadens nya politiska ekonomi och dem som ifrågasatte den genom att sätta rätten till försörjning före vinstintresset.
I det centrala avsnittet Utsugning i The Making of the English Working Class redogör Thompson för vad som enligt honom är de avgörande ögonblicken i den industriella kapitalismens framväxt. Två nära förknippade punkter sticker ut i hans analys. Den första är tidpunkten för det omvälvande ögonblicket, skapandet av en ny arbetarklass. Thompson förlägger den engelska arbetarklassens omvälvande erfarenhet, den process i vilken ett nytt proletariat och en ny arbetarkultur formades, till perioden 1790-1832. Hans analys slutar därför långt innan den industriella omvandlingen av produktionen var fullständig eller ens mycket långt framskriden. Den andra, sammanhängande punkten är att han ser en förändring i vad som verkar vara en grundläggande kontinuitet: även arbetare som vid första anblicken knappast verkar skilja sig från sina hantverksmässiga föregångare, och vars oppositionella kultur fortfarande är djupt rotad i gamla förindustriella folkliga och radikala traditioner, är för Thompson en ny art av varelser, ett nytt slags proletariat.
Vissa marxistiska kritiker av Thompson har tolkat dessa framträdande drag som bevis på Thompsons upptagenhet av subjektiva, kulturella faktorer på bekostnad av objektiva förändringar i själva produktionssättet, särskilt de tekniska förändringarnas omvälvande effekter på produktionens organisation och arbetskraftens karaktär.[35] Men även här kanske de marxistiska kritikerna ger efter för mycket för standardhistorier om den kapitalistiska utvecklingen. Tendensen bland historiker av olika ideologiska övertygelser har varit att spåra orsakerna till den industriella revolutionen – om de överhuvudtaget accepterar begreppet industriell revolution – till tekniska innovationer eller utvecklingar inom handel och marknadsrelationer. Liksom Brenner efter honom, gör Thompson däremot något mer subtilt och komplext, och man kan hävda att han följer Marx principer (om än inte alltid hans praktik). Trots de många skillnaderna i stil och ämne mellan Brenner och Thompson går det att föreställa sig en redogörelse för industrialiseringen som bygger på Brenners utmaning av de vanliga teorierna om den kapitalistiska utvecklingen, och som skulle ha mer gemensamt med Thompsons historia än med någon annan.
Som läsarna säkert minns, försökte Brenner förklara uppkomsten av nya reproduktionsregler. Han visade att den självförsörjande tillväxtens dynamik och det ständiga behovet av att förbättra arbetsproduktiviteten förutsatte förändringar i egendomsförhållandena som skapade ett behov av sådana förbättringar helt enkelt för att de viktigaste ekonomiska aktörerna – godsägare och bönder – skulle kunna reproducera sig själva. Skillnaderna mellan England och Frankrike, till exempel, hade i första hand inte mycket att göra med skillnader i deras respektive tekniska kapacitet. Det som skiljde dem åt var relationerna mellan godsägare och bönder: i det ena fallet krävdes en ökad arbetsproduktivitet, i det andra inte, och på vissa sätt hindrades till och med produktivkrafternas utveckling. Den systematiska strävan att revolutionera produktivkrafterna var mer ett resultat än en orsak.
Thompsons redogörelse för industrialiseringen bygger på samma uppfattning. Hans syfte är att utforska konsekvenserna av de specifikt kapitalistiska utsugningsformerna. En av dessa konsekvenser under övergångsperioden till industrikapitalismen var att arbetet intensifierades och arbetsdisciplinen skärptes. Det som skapade drivkraften att intensifiera utsugningen var inte uppkomsten av ånga eller fabrikssystemet, utan snarare de kapitalistiska egendomsförhållandenas inneboende behov att öka produktiviteten och vinsten. Dessa kapitalistiska krav ställdes på traditionella arbetsformer lika mycket som på nya arbetsformer, på hantverkare som fortfarande var engagerade i förindustriell produktion lika mycket som på fabriksarbetare. Thompson hävdar att storskaligt, svettigt utomhusarbete var en lika väsentlig del av denna revolution som fabriksproduktion och ånga.[36] Det var gemensamma erfarenheter av kapitalistiska krav och kapitalistisk exploatering som gjorde det möjligt för olika slags arbetare att gå samman i klassorganisationer och skapa en ny slags arbetarkultur. Förvisso var dessa absoluta krav oundvikliga för att omvandla produktionens organisation och arbetarklassens natur, men fabrikssystemet var resultatet mer än orsaken.
Thompson följer här den distinktion som Marx gjorde mellan kapitalets formella och reella inordnande av arbetet. I första hand tillskansade sig kapitalet merarbete från arbetare som fortfarande var sysselsatta i traditionella produktionsformer. Denna form av utsugning drevs av kapitalistiska krav, dess tvång att konkurrera och ackumulera, men dessa absoluta krav förändrade till en början inte den tekniska produktionsprocessen. Vi kanske vill säga att kapitalismen inte nådde sin mognad förrän kapitalet hade omvandlat själva arbetsprocessen specifikt för att möta kapitalets behov – det vill säga tills kapitalismen antog sin industriella form. Men vi kan ändå erkänna att industrikapitalismen var resultatet av, inte orsaken till, de kapitalistiska rörelselagarna.
Så svaret till dem som likt Perry Anderson har undrat varför Thompson, efter The Making of the English Working Class, rörde sig tillbaka till 1700-talet i stället för framåt, bortom 1830-talet, för en mer fullständig redogörelse för industrialiseringen, är att han försökte förklara kapitalismens uppkomst som en samhällsform, inte som någon sorts neutral teknisk process kallad industrialisering. Han var särskilt intresserad av 1700-talet som den tidpunkt då den kapitalistiska omvandlingen av egendomsförhållandena befästes och tog sig uttryck i en ny kapitalistisk ideologi som var mer självmedveten och uttalad än någonsin tidigare. Det var också en tidpunkt då de nya ekonomiska principerna ännu inte hade antagit fullständig form som en hegemonisk ideologi, marknadens politiska ekonomi, som snart skulle infiltrera även en del av den mest radikala oppositionen mot kapitalismen.
Thompson menar att det i 1700-talets England i själva verket var marknaden som var den viktigaste arenan för kampen. Detta av skäl som var specifika för detta övergående skede i Englands historia. Å ena sidan var det ett ögonblick av fri arbetskraft, som varken var underkastad förkapitalistiska, utomekonomiska former av dominans eller ännu inte, i allmänhet, den nya disciplinen i fabriken, så att människor under en kort tid fortfarande kontrollerade sina egna omedelbara relationer och arbetssätt. Å andra sidan hade de mycket liten kontroll över marknaden för sina produkter eller över priserna på råvaror eller livsmedel. Det är därför som sociala protester så ofta riktades mot marknaden. Människor, ofta kvinnor, motsatte sig inte bara orättvisa priser utan också olagliga och omoraliska marknadsmetoder som syftade till att öka vinsten, vilket ur marknadssamhällets och den kapitalistiska rationalitetens synvinkel i dag verkar helt normalt, men som bröt mot vissa sedvanliga förväntningar om rätten till tillgången till livsmedel.[37]
I en del av dessa protester kan vi också se ett motstånd mot att marknaden omvandlas från en synlig, mer eller mindre transparent, institution till en osynlig hand. Den marknad som människor var mest bekanta med var en fysisk plats där vissa bjöd ut varor som andra kunde köpa, enligt principer som i viss mån styrdes av sedvänjor, kommunala regleringar och förväntningar om rätten till försörjning. Nu höll den på att bli en mekanism som stod utanför samhällets kontroll, i takt med att insynen i marknadstransaktionerna ersattes av mysterierna med en självreglerande marknad, prismekanismen och underordnandet av alla gemensamma värden under vinstintresset.
Thompson visar också hur den nya ideologin inom den politiska ekonomin, inklusive nya uppfattningar om egendom och vinstens etik, i allt högre grad genomdrevs med statligt förtryck. Domstolarna satte ägarens rätt att göra vinst genom att öka produktiviteten framför andra typer av rättigheter, till exempel de sedvanliga nyttjanderätter som icke-ägare länge åtnjutit eller rätten till försörjning. Och de civila myndigheterna reagerade mer våldsamt, särskilt i kölvattnet av den franska revolutionen, för att protestera mot orättvisa priser och marknadspraxis. Det krävdes med andra ord statligt tvång för att införa marknadens tvång.
Hittills har argumentet i denna bok varit att huvudproblemet i de flesta standardhistorier om kapitalismen är att de börjar – och slutar – med antaganden som döljer kapitalismens särart. Vi behöver en sorts historia som starkt framhäver denna särart, en som erkänner skillnaden mellan kommersiellt vinstuttag och kapitalistisk ackumulation, mellan marknaden som en möjlighet och marknaden som ett absolut krav, och mellan allmänna processer av teknisk utveckling och den specifika kapitalistiska drivkraften att förbättra arbetsproduktiviteten. Vi måste spåra dessa kapitalismens särdrag till deras rötter i formerna för samhällelig egendom och klassrelationer. De flesta marxister skulle utan tvekan hävda att de gör alla eller de flesta av dessa saker, men jag har försökt visa att deras historieskrivning med mycket få undantag inte konsekvent utgår från denna grund, med följden att kapitalismens särdrag förblir dolda.
På ytan har det hänt mycket inom historievetenskapen sedan kommersialiseringsmodellen först dök upp. Några av den västerländska historieskrivningens mest väletablerade allmänt accepterade uppfattningar har utmanats och till synes undergrävts i sina grundvalar – inte bara av marxister utan också av revisionistiska historiker av ett eller annat slag, postmodernister och andra bildstormare. Ändå är det ett mått på hur djupt rotade de gamla cirkelresonerande förklaringarna till kapitalismen är, att de fortfarande finns kvar i den mest aktuella forskningen – inte bara i den antieurocentriska kritiken utan också i dagens uppfattningar om modernitet och postmodernitet – och i vårt konventionella vardagsspråk, som fortfarande identifierar kapitalistisk med borgerlig, och båda med modernitet.
Karl Marx: Om förkapitalistiska produktionssätt
Robert Brenner m. fl.; Klasstrider och ekonomisk utveckling under feodalismen (på marxistarkiv.se).
Den mest välgörande motvikten till normaliseringen av kapitalismen och till undvikandet av sakfrågan om dess ursprung, är insikten om att kapitalismen, med alla dess mycket specifika drivkrafter för ackumulation och vinstmaximering, inte föddes i staden utan på landsbygden, på en mycket specifik plats och mycket sent i mänsklighetens historia. Det krävdes inte bara att byteshandel och utbyte bredde ut sig eller utvidgades, utan en fullständig omvandling av de mest grundläggande mänskliga relationerna och praktikerna, en brytning med urgamla mönster för människans samspel med naturen.
I årtusenden har människan tillgodosett sina materiella behov genom att bruka jorden. Och förmodligen nästan lika länge som de har ägnat sig åt jordbruk har de varit uppdelade i klasser, mellan de som brukade jorden och de som tillägnade sig andras arbete. Denna uppdelning mellan expropriatörer och producenter har tagit sig många uttryck, men ett gemensamt drag är att de direkta producenterna vanligtvis har varit bönder. Dessa bondeproducenter har i allmänhet haft direkt tillgång till medlen för sin egen reproduktion och till själva marken. Detta har inneburit att när exploatörerna har tillägnat sig deras merarbete så har det skett med vad Marx kallade utomekonomiska medel – det vill säga med hjälp av direkt tvång, som utövas av godsägare eller stater som använder sin överlägsna styrka och sin privilegierade tillgång till militär, rättslig och politisk makt.
I det tidiga moderna Frankrike, där produktionen som vi har sett dominerades av bondeägare/innehavare, tog sig till exempel tillägnandet den klassiska förkapitalistiska formen av politiskt upprättad egendom, vilket till slut inte gav upphov till kapitalism utan till absolutismens skatt/ämbete-struktur. Här konkurrerade centraliserade former av utomekonomisk exploatering med äldre former av högadlig utsugning, och ersatte dem i allt högre grad. Ämbetet blev ett viktigt medel för att utvinna merarbete från direkta producenter i form av skatt, och staten, som blev en källa till stor privat rikedom, upptog och införlivade ett växande antal expropriatörer från den gamla adeln såväl som från nyare borgerliga ämbetsmän.
Här har vi alltså den grundläggande skillnaden mellan alla förkapitalistiska samhällen och kapitalismen. Det har ingenting att göra med om produktionen sker i städer eller på landsbygden och allt att göra med de särskilda egendomsförhållandena mellan producenter och expropriatörer/utsugare, vare sig det gäller industri eller jordbruk. Det är bara under kapitalismen som det dominerande tillägnelsesättet bygger på en fullständig expropriering av de direkta producenterna, som (till skillnad från slavarna) är juridiskt fria och vars merarbete tillägnas med rent ekonomiska medel.
Eftersom de direkta producenterna i en fullt utvecklad kapitalism är egendomslösa, och eftersom deras enda sätt att få tillgång till produktionsmedlen, till villkoren för sin egen reproduktion, till och med till sina egna arbetsmedel, är att sälja sin arbetskraft i utbyte mot en lön, kan kapitalisterna tillägna sig arbetarnas merarbete utan direkt tvång.
Denna unika relation mellan producenter och expropriatörer/utsugare förmedlas naturligtvis av marknaden. Marknader av olika slag har funnits under hela vår historia och säkert även tidigare, eftersom människor har bytt och sålt sina överskott på många olika sätt och för många olika syften. Men under kapitalismen har marknaden en särskild, aldrig tidigare skådad funktion. Praktiskt taget allt i det kapitalistiska samhället är en vara som produceras för marknaden. Och ännu mer grundläggande är att både kapital och arbete är helt beroende av marknaden för de mest grundläggande villkoren för sin egen reproduktion. Precis som arbetarna är beroende av marknaden för att sälja sin arbetskraft som en vara, är kapitalisterna beroende av den för att köpa arbetskraft och produktionsmedel och för att realisera sina vinster genom att sälja de varor eller tjänster som arbetarna producerar. Detta marknadsberoende ger marknaden en oöverträffad roll i kapitalistiska samhällen, inte bara som en enkel utbytes- eller distributionsmekanism utan som den viktigaste bestämmande faktorn och regulatorn för social reproduktion. Marknadens framväxt som en avgörande faktor för den sociala reproduktionen förutsatte att den trängde in i produktionen av livets mest grundläggande nödvändighet: mat.
Detta unika system av marknadsberoende har specifika systemkrav och tvång som inte delas av något annat produktionssätt: de absoluta kraven på konkurrens, ackumulation och vinstmaximering, och därmed ett konstant systembehov av att utveckla produktivkrafterna. Dessa absoluta krav innebär i sin tur att kapitalismen ständigt kan och måste expandera på sätt och i en omfattning som inte liknar någon annan samhällsform. Den kan och måste ständigt ackumulera, ständigt söka nya marknader, ständigt påtvinga sina krav på nya territorier och nya livssfärer, på alla människor och den naturliga miljön.
När vi väl inser hur särpräglade dessa sociala relationer och processer är, hur mycket de skiljer sig från de sociala former som har dominerat större delen av mänsklighetens historia, blir det tydligt att det krävs mer för att förklara uppkomsten av denna särpräglade samhällsform än det tvivelaktiga antagandet att den alltid har funnits i embryonal form och bara behövt befrias från onaturliga begränsningar.
Frågan om dess ursprung kan formuleras så här: med tanke på att producenter utnyttjades av expropriatörer/utsugare på icke-kapitalistiska sätt i årtusenden före kapitalismens intåg, och med tanke på att marknader också har funnits sedan urminnes tider och nästan överallt, hur kom det sig då, att producenter och expropriatörer/utsugare, och relationerna mellan dem, blev så marknadsberoende?
De långa och komplicerade historiska processer som slutligen ledde fram till detta marknadsberoende skulle naturligtvis kunna spåras i det oändliga. Men vi kan göra frågan mer hanterbar genom att identifiera den första tid och plats där en ny social dynamik av marknadsberoende tydligt kan urskiljas. I föregående kapitel behandlade vi den förkapitalistiska handelns karaktär och utvecklingen av stora handelsmakter som blomstrade genom att utnyttja marknadsmöjligheter utan att systematiskt underkastas marknadens krav. Inom den förkapitalistiska europeiska ekonomin fanns det ett stort undantag från den allmänna regeln. England utvecklades på 1500-talet i helt nya riktningar.
Vi kan börja se skillnaderna genom att utgå från den engelska statens karaktär och vad den avslöjar om förhållandet mellan politisk och ekonomisk makt. Även om det fanns andra relativt starka monarkiska stater i Europa, som var mer eller mindre enade under monarkin, till exempel Spanien och Frankrike, var ingen så effektivt enad som England (och betoningen ligger här på England, inte andra delar av de brittiska öarna). På 1000-talet (om inte tidigare), när den normandiska härskarklassen etablerade sig på ön som en ganska sammanhållen militär och politisk enhet, blev England redan mer enat än de flesta länder. Under 1500-talet gick England långt för att eliminera statens uppsplittring, den uppdelade suveränitet, som ärvts från feodalismen. De självstyrande befogenheter som lorder, kommunala organ och andra juridiska personer hade i andra europeiska stater koncentrerades i England i allt högre grad till centralstaten. Detta stod i motsats till andra europeiska stater, där mäktiga monarkier under lång tid fortsatte att leva orubbligt tillsammans med andra postfeodala militära makter, fragmenterade rättssystem och korporativa privilegier vars innehavare insisterade på sin självständighet gentemot statens centraliserande makt – och som fortsatte att tjäna inte bara utomekonomiska syften, utan också som primära medel för att utvinna överskott från direkta producenter.
Den engelska statens särpräglade politiska centralisering hade materiella grunder och följder. Redan på 1500-talet hade England ett imponerande nätverk av vägar och sjötransporter som förenade nationen i en för perioden ovanlig utsträckning. London, som blev oproportionerligt stor i förhållande till andra engelska städer och till Englands totala befolkning (och så småningom den största staden i Europa), blev också navet i en framväxande nationell marknad.
Den materiella grundval på vilken denna framväxande nationella ekonomi vilade var det engelska jordbruket, som var unikt på flera sätt. För det första var den engelska härskarklassen särpräglad i två sammanhängande avseenden.[38] Å ena sidan var den demilitariserad före någon annan aristokrati i Europa och var en del av den alltmer centraliserade staten, i allians med en centraliserad monarki, utan den uppdelning av suveräniteten som kännetecknade feodalismen och dess efterföljare. Även om staten tjänade den härskande klassen som ett verktyg för ordning och skydd av egendom, hade aristokratin inte självständiga utomekonomiska befogenheter eller politiskt konstituerad egendom i samma utsträckning som sina kontinentala motsvarigheter.
Å andra sidan fanns det något som kan kallas en avvägning mellan centraliseringen av statsmakten och aristokratins kontroll över marken. Jorden i England hade under lång tid varit ovanligt koncentrerad, med stora jordägare som ägde en ovanligt stor andel, under förhållanden som gjorde det möjligt för dem att använda sin egendom på nya sätt. Vad de saknade i utomekonomiska befogenheter att utvinna överskott kompenserade de mer än väl med ökande ekonomiska befogenheter.
Denna särpräglade kombination fick betydande konsekvenser. Å ena sidan innebar koncentrationen av det engelska jordägandet att en ovanligt stor andel av marken inte brukades av bönder utan av arrendatorer (ordet farmer betyder för övrigt bokstavligen arrendator – en användning som antyds av fraser som är bekanta idag, såsom farming out). Detta var sant även före vågorna av avhysningar, särskilt under 1500- och 1700-talen, som traditionellt förknippas med inhägnader, och stod i kontrast till exempelvis Frankrike, där en större andel av marken blev kvar, och länge skulle fortsätta att vara kvar, i böndernas händer.
Å andra sidan innebar godsägarnas relativt svaga utomekonomiska makt att de var mindre beroende av sin förmåga att pressa ut mer arrende från sina arrendatorer genom direkta tvångsmedel än av arrendatorernas framgångar i en konkurrensutsatt produktion. Godsägarna i detta arrangemang hade ett starkt incitament att uppmuntra – och, när så var möjligt, tvinga – sina arrendatorer att hitta sätt att minska kostnaderna genom att öka arbetsproduktiviteten.
I detta avseende skilde de sig i grunden från rentieraristokrater, som genom historien har varit beroende av att pressa överskott ur bönder med hjälp av enkelt tvång, och som inte har ökat sin makt att utvinna överskott genom att öka produktiviteten hos de direkta producenterna utan snarare genom att förbättra sina egna tvångsbefogenheter – militära, rättsliga och politiska.
Arrendatorerna utsattes i allt högre grad inte bara för direkta påtryckningar från godsägarna utan också för marknadens krav på att de skulle öka sin produktivitet. Engelska arrendekontrakt hade olika former och det fanns många regionala variationer, men ett växande antal var föremål för ekonomiska arrenden – arrenden som inte fastställdes av någon rättslig eller sedvanlig standard utan av marknadsvillkor. Det fanns i själva verket en marknad för arrendekontrakt. Arrendatorerna var tvungna att konkurrera inte bara på en marknad för konsumenter utan också på en marknad för tillgång till mark.
Effekten av detta system av egendomsförhållanden blev att många jordbruksproducenter (inklusive välmående yeomen) blev beroende av marknaden för att få tillgång till själva marken, till produktionsmedlen. I takt med att allt mer mark hamnade under denna ekonomiska regim skulle fördelen med tillgång till själva marken i allt högre grad gå till dem som kunde producera konkurrenskraftigt och betala bra arrenden genom att öka sin egen produktivitet. Detta innebar att framgång skulle avla framgång, och konkurrenskraftiga jordbrukare skulle få allt större tillgång till ännu mer mark, medan andra förlorade tillgången helt och hållet.
Denna marknadsbaserade relation mellan godsägare och bönder syns i den inställning till arrenden som växte fram under 1500-talet. I ett system med konkurrenspräglade arrenden, där godsägare i möjligaste mån arrenderade ut mark till högstbjudande, till den hyra som marknaden kunde bära, blev de och deras lantmätare – alltmer medvetna om skillnaden mellan de fasta arrenden som betalades av vanliga arrendatorer och ett ekonomiskt arrende som bestämdes av marknaden.[39] Vi kan följa utvecklingen av en ny mentalitet genom att observera jordägarens lantmätare när han beräknar markens arrendevärde utifrån någon mer eller mindre abstrakt princip om marknadsvärde och uttryckligen mäta det mot de faktiska arrenden som betalas av sedvanliga arrendatorer. Här, i de noggranna uppskattningarna av dessa lantmätare, som talar om det årliga värdet utöver arrendet eller värdet utöver det oulda [sic] arrendet, och i deras beräkning av vad de anser vara den oförtjänta ökning som tillfaller den arrendator som betalar ett vanligt arrende under det markvärde som bestäms av konkurrensutsatta marknadsförhållanden, har vi rudimenten till senare, mer sofistikerade teorier om värde och kapitalistisk tomträttsavgäld. Dessa värdeuppfattningar bygger på jordägarnas mycket konkreta erfarenheter vid en kritisk tidpunkt i utvecklingen av jordbrukskapitalismens konkurrenssystem.
Utvecklingen av dessa ekonomiska vinster illustrerar skillnaden mellan marknaden som en möjlighet och marknaden som ett tvång. Den avslöjar också bristerna i de beskrivningar av den kapitalistiska utvecklingen som bygger på konventionella antaganden. Hur dessa antaganden har bestämt uppfattningen av bevisen illustreras på ett bra sätt i en viktig artikel från övergångsdebatten om städernas strukturella roll i feodalismen. John Merrington menar att även om omvandlingen av feodalt merarbete till penningränta inte i sig förändrade de feodala relationernas grundläggande karaktär, så hade den en viktig konsekvens: genom att bidra till att fixera merarbetet till en konstant storhet stimulerades tillväxten av en oberoende varuproduktion.[40]
Men detta påstående verkar inte bygga på empiriska bevis utan på modellen med marknaden som möjlighet, med dess antagande att småproducenter skulle välja att agera som kapitalister om de bara fick chansen. Effekterna av penningarrenden varierade stort beroende på egendomsförhållandena mellan de bönder som producerade dessa arrenden och de godsägare som tillskansade sig dem. Där feodalherrarnas utomekonomiska makt fortfarande var stark kunde bönderna utsättas för samma tvångstryck som tidigare från godsägare som försökte pressa ut mer merarbete ur dem, även om det nu tog formen av penningarrenden i stället för arbetstjänster. I de fall, som i Frankrike, där böndernas äganderätt var tillräckligt stark för att motstå det ökande trycket från godsägarna, fastställdes arrendena ofta till en nominell nivå.
Det är väl just i ett fall som detta, med bönder som åtnjuter säkra äganderätter och som inte bara är föremål för fasta utan också blygsamma arrenden, som vi på grundval av Merringtons antaganden kan förvänta oss att finna en stimulans till råvaruproduktion som så småningom kan ge upphov till kapitalism. Men effekten blev precis den motsatta. De bevis som Brenner har lagt fram tyder på att det inte var fasta arrenden av detta slag som stimulerade råvaruproduktionens tillväxt. Tvärtom var det icke-fasta, rörliga arrenden som reagerade på marknadens krav som i England stimulerade utvecklingen av råvaruproduktionen, förbättringen av produktiviteten och en självbärande ekonomisk utveckling. I Frankrike fanns ingen sådan stimulans, just för att bönderna vanligtvis ägde mark till fasta och nominella arrenden. Det var med andra ord inte marknadens möjligheter utan snarare dess krav som drev småskaliga råvaruproducenter att ackumulera.
I början av den moderna perioden hade till och med många vanliga arrendeavtal i England i praktiken blivit ekonomiska arrendeavtal av detta slag. Men även de arrendatorer som åtnjöt någon form av sedvanligt besittningsskydd som gav dem större säkerhet, men som fortfarande kunde vara tvungna att sälja sina produkter på samma marknader, kunde slås ut under förhållanden där konkurrenskraftiga produktivitetsstandarder fastställdes av jordbrukare som svarade mer direkt och brådskande på marknadens tryck. Detsamma skulle i allt högre grad gälla även för markägare som brukade sin egen mark. I denna konkurrensutsatta miljö blomstrade produktiva jordbrukare och deras innehav skulle sannolikt växa, medan mindre konkurrenskraftiga producenter gick i väggen och anslöt sig till de egendomslösa klasserna.
Så när de konkurrensutsatta marknadskrafterna upprättades förlorade mindre produktiva jordbrukare sin egendom. Marknadskrafterna fick utan tvekan hjälp av direkta tvångsingripanden för att vräka hyresgäster eller avskaffa deras sedvanerätt. Kanske har vissa historiker överdrivit det engelska bondesamhällets tillbakagång, och det kan ha tagit mycket längre tid att helt försvinna än vad vissa berättelser antyder. Men det råder inget tvivel om att det engelska bondesamhället var en sällsynt och utrotningshotad art i jämförelse med andra europeiska bondesamhällen, och marknadskraven påskyndade polariseringen av det engelska landsbygdssamhället i större markägare och en växande egendomslös massa. Resultatet blev den berömda triaden av jordägare, kapitalistiska arrendatorer och lönearbetare, och med lönearbetarnas tillväxt ökade också trycket på att förbättra arbetsproduktiviteten. Samma process skapade ett högproduktivt jordbruk som kunde försörja en stor befolkning som inte var sysselsatt med jordbruksproduktion, men också en växande egendomslös massa som skulle utgöra både en stor lönearbetskraft och en inhemsk marknad för billiga konsumtionsvaror – en typ av marknad som saknar historiskt motstycke. Detta är bakgrunden till den engelska industrikapitalismens framväxt.
Kontrasten till Frankrike är belysande. Den franska feodalismens kris löstes genom en annan typ av statsbildning. Här behöll aristokratin länge sitt grepp om den politiskt upprättade egendomen, men när feodalismen ersattes av absolutism ersattes inte den politiskt upprättade egendomen av rent ekonomisk exploatering eller kapitalistisk produktion. I stället fick den franska härskande klassen nya utomekonomiska krafter, eftersom den absolutistiska staten skapade en omfattande ämbetsmannaapparat med vars hjälp en del av den besuttna klassen kunde tillägna sig böndernas merarbete i form av skatt. Även då, på absolutismens höjdpunkt, förblev Frankrike ett förvirrande virrvarr av konkurrerande jurisdiktioner, eftersom adeln och de kommunala myndigheterna klamrade sig fast vid resterna av sina självständiga feodala befogenheter, resterna av den feodala parcelliserade suveräniteten. Även när dessa kvarvarande befogenheter och privilegier inte längre hade någon större politisk kraft, bevarades de svartsjukt – och återupplivades eller återuppfanns till och med – som ekonomiska resurser.
Skillnaden mellan egendomsförhållandena i Frankrike och England sammanfattas på ett bra sätt i kontrasten mellan tankesättet hos den engelska lantmätaren från slutet av 1500-talet eller början av 1600-talet som vi träffade på tidigare och det hos hans franska motsvarighet, då och långt senare. Medan engelsmännen var upptagna av marknadsvärderingar och konkurrenskraftiga hyror, vid en tidpunkt då franska bönder konsoliderade arvsrättigheter och franska lorder hade liten nytta av arrenden, finkammade den franske lantmätaren tvångsmässigt arkiven efter varje tecken på högadliga rättigheter och bondeskyldigheter som kunde återupplivas – eller till och med uppfinnas. Så medan engelsmännen letade efter riktiga marknadsvärden använde fransmännen de mest aktuella och vetenskapliga metoderna för att kartlägga feodalismens återuppståndelse.[41]
Under dessa förhållanden, där den ekonomiska strategi som de härskande klasserna föredrog fortfarande var att pressa bönderna med utomekonomiska medel snarare än att uppmuntra konkurrenskraftig produktion och förbättring, fanns det ingen drivkraft för kapitalistisk utveckling som kunde jämföras med Englands – förrän England självt lyckades införa sitt konkurrenstryck på en internationell ekonomi. Om något, så var effekten av det franska systemet med sociala egendomsförhållanden att det visade sig vara katastrofalt för den ekonomiska utvecklingen. I sin strävan att bevara sin skatteproducerande bas stärkte den absolutistiska staten gamla former av bondeägande, och det nya systemet av meruttag var ännu mer målmedvetet inriktat på iögonfallande konsumtion och krig.[42] Detta system var effektivare än det gamla när det gällde att pressa ut överskott från de direkta producenterna, vilket inte bara innebar att det fanns få incitament för de som tillskansade sig överskottet att förbättra arbetsproduktiviteten och utveckla produktivkrafterna, samtidigt som det också i ännu högre grad dränerade böndernas produktivkrafter.
Det är också värt att notera, att medan en enhetlig nationell marknad – som Polanyi beskrev som den första typen av marknad som fungerade enligt konkurrensprinciper – utvecklades ganska tidigt i England, fick Frankrike vänta till Napoleontiden innan de interna handelshindren avskaffades. Det viktiga är att utvecklingen av en konkurrensutsatt nationell marknad var en följd av, inte en orsak till, kapitalismen och marknadssamhället. Utvecklingen av en enhetlig, konkurrensutsatt nationell marknad återspeglade förändringar i exploateringssättet och statens karaktär.
I Frankrike innebar till exempel den politiskt konstituerade egendomen, eller utomekonomiska former av exploatering, att varken staten eller ekonomin var riktigt integrerade. Makten att exploatera var politisk och ekonomisk på samma gång, i form av statliga ämbeten samt resterna av gamla aristokratiska och kommunala jurisdiktioner, och tenderade till och med under absolutismen att splittra både staten och ekonomin. I England fanns det en tydligare åtskillnad mellan statens politiska, tvingande makt och de besuttna klassernas exploaterande makt, som härledde sin rikedom från rent ekonomiska former av exploatering. Den härskande klassens privatekonomiska makt förringade inte statens politiska enhet, och det fanns både en verkligt centraliserad stat och en integrerad nationell ekonomi.
Det engelska jordbruket präglades redan på 1500-talet av en unik kombination av förhållanden, åtminstone i vissa regioner, som gradvis skulle komma att bestämma den ekonomiska inriktningen för hela ekonomin. Resultatet blev en högproduktiv jordbrukssektor, där både godsägare och arrendatorer blev upptagna av vad de kallade improvement [förbättring], dvs. att öka markens produktivitet för att göra vinst.
Det är värt att uppehålla sig ett ögonblick vid begreppet improvement, eftersom det säger oss en hel del om det engelska jordbruket och kapitalismens utveckling. Själva ordet improve betydde i sin ursprungliga betydelse inte bara förbättra i allmän mening utan bokstavligen att göra något för ekonomisk vinning, särskilt att odla mark för vinst (baserat på den gamla franska ordet för till, en, och profit, pros – eller dess oblika kasus, preu). På 1600-talet var ordet förbättrare fast förankrat i språket och syftade på någon som gjorde mark produktiv och lönsam, särskilt genom att inhägna den eller återvinna avfall. Jordbruksförbättring var vid det laget en väletablerad praxis, och på 1700-talet, under jordbrukskapitalismens guldålder, kom förbättring i ord och handling verkligen till sin rätt.
Ordet fick samtidigt en mer allmän betydelse i den mening som vi känner till det idag. (Vi kan fundera över konsekvenserna av en kultur där ordet för att förbättra har sina rötter i ordet för ekonomisk vinst). Även i sin anknytning till jordbruk förlorade det så småningom en del av sin gamla mening – så att till exempel vissa radikala tänkare på 1800-talet kunde använda ordet förbättring i betydelsen vetenskapligt jordbruk, utan dess bibetydelse av kommersiell vinst. Men under den tidiga moderna perioden var produktivitet och vinst oupplösligt förenade i begreppet förbättring, och det sammanfattar på ett bra sätt ideologin hos en framväxande jordbrukskapitalism.
Under 1600-talet växte det fram en helt ny litteratur som i detalj beskrev förbättringens tekniker och fördelar. Förbättring var också en viktig förutsättning för Royal Society, som sammanförde några av Englands mest framstående vetenskapsmän (Isaac Newton och Robert Boyle var båda medlemmar) med några av de engelska härskande klassernas mer framåtblickande medlemmar – som den första earlen av Shaftesbury, mentor till filosofen John Locke, och Locke själv, som båda var mycket intresserade av jordbruksförbättringar.
Förbättringarna berodde inte i första hand på betydande tekniska innovationer – även om ny utrustning användes, till exempel hjulplogen. I allmänhet handlade det mer om ny utveckling av jordbrukstekniker eller till och med bara förfining och utveckling av gamla: konvertibel eller upp och ner djurhållning, omväxlande jordbearbetning och betesmark; växelbruk; dränering av myrar och plogmarker; och så vidare.
Men förbättring innebar något mer än nya eller bättre metoder och tekniker för jordbruk. Förbättring innebar, ännu mer grundläggande, nya former för och uppfattningar om egendom. För den företagsamma godsägaren och hans välmående kapitalistiska arrendator innebar förbättrat jordbruk i idealfallet men inte nödvändigtvis förstorade och koncentrerade markinnehav. Det innebar definitivt att man eliminerade gamla seder och bruk som hindrade den mest produktiva användningen av marken.
Bönder har sedan urminnes tider använt sig av olika sätt att reglera markanvändningen i bysamhällets intresse. De har begränsat vissa metoder och beviljat vissa rättigheter, inte för att öka jordägarnas eller staternas rikedom, utan för att bevara själva bondesamhället, kanske för att bevara marken eller fördela dess frukter mer rättvist och ofta för att sörja för samhällets mindre lyckligt lottade medlemmar. Även det privata ägandet av egendom har vanligtvis varit villkorat av sådana sedvänjor, som ger icke-ägare viss nyttjanderätt till egendom som ägs av någon annan. I England fanns det många sådana seder och bruk. Det fanns allmänningar, där samhällsmedlemmarna kunde ha betesrätt eller rätt att samla ved, och det fanns olika typer av nyttjanderätter på privat mark, t.ex. rätten att samla in skörderesterna under vissa perioder av året.
Ur de förbättrade jordägarnas och de kapitalistiska böndernas synvinkel måste marken befrias från alla sådana hinder för deras produktiva och lönsamma användning av egendomen. Mellan 1500- och 1700-talen ökade trycket på att upphäva sedvanerätter som hindrade kapitalistisk ackumulation. Detta kunde innebära olika saker: att bestrida kommunala rättigheter till allmänningar genom att hävda exklusiv privat äganderätt, att eliminera olika nyttjanderätter på privat mark eller att ifrågasätta de sedvanliga besittningsrätter som gav många småbrukare äganderätt utan entydig lagfart. I alla dessa fall måste traditionella uppfattningar om egendom ersättas av nya, kapitalistiska uppfattningar om egendom – inte bara som privat utan som exklusiv. Andra individer och samhället måste uteslutas genom att man avskaffade byregleringar och begränsningar av markanvändningen (något som till exempel inte skedde i Frankrike på samma sätt och i samma utsträckning), särskilt genom att man avskaffade sedvanliga nyttjanderätter.[43]
Detta för oss till den mest kända omdefinieringen av äganderätten: inhägnadssystemet. Det uppfattas ofta som att allmänningar inhägnades eller att vissa delar av den engelska landsbygden blev öppna fält. Men inhägnandet innebar inte bara en fysisk inhägnad av mark, utan även att de allmänna och sedvanliga nyttjanderätter som många människor var beroende av för sin försörjning försvann.
Tidiga inhägnader genomfördes ibland av, eller med samtycke från, småbönder och inte alltid till deras nackdel. Men den första stora vågen av socialt omstörtande inhägnader inträffade på 1500-talet, då stora markägare försökte driva bort allmogen från marker som med fördel kunde användas som betesmark för den allt mer lukrativa fårskötseln. Samtida debattörer höll inhägnaden, mer än någon annan enskild faktor, ansvarig för den växande plågan av landstrykare, dessa fördrivna barskrapade män som vandrade på landsbygden och hotade den sociala ordningen.[44] Den mest berömde av dessa kommentatorer, Thomas More, var själv inhägnare och beskrev det som att fåren slukade människorna. Dessa samhällskritiker, liksom många historiker efter dem, kan ha överskattat effekterna av inhägnaden på bekostnad av andra faktorer som ledde till att de engelska egendomsförhållandena förändrades. Men det är fortfarande det mest levande uttrycket för den obevekliga process som förändrade inte bara den engelska landsbygden utan också världen: kapitalismens födelse.
Inhägnader fortsatte att vara en viktig källa till konflikt i det tidiga England, oavsett om det gällde får eller det alltmer lönsamma åkerbruket. Upplopp kring inhägnader präglade 1500- och 1600-talen, och inhägnader var en stor missnöjesanledning under det engelska inbördeskriget. I sina tidigare faser motarbetades inhägnaderna till viss del av den monarkiska staten, om inte annat på grund av hotet mot den allmänna ordningen. Men när de besuttna klasserna hade lyckats forma staten efter sina egna förändrade behov – en framgång som mer eller mindre slutgiltigt konsoliderades 1688 i den så kallade Ärorika revolutionen – fanns det ingen ytterligare statlig inblandning, och en ny typ av inhägnadsrörelse uppstod på 1700-talet, de så kallade parlamentariska inhägnaderna. I denna typ av inhägnader avskaffades besvärliga äganderätter som störde vissa jordägares ackumulationsbefogenheter genom parlamentsbeslut. Inget vittnar tydligare om jordbrukskapitalismens triumf.
Trycket att förändra äganderättens karaktär manifesterade sig på olika sätt, både i teorin och i praktiken. De dök upp i rättsfall, i konflikter om specifika äganderätter, om någon bit gemensam mark eller någon privat mark som olika människor hade överlappande nyttjanderätter till. I sådana fall konfronterades ofta sedvanliga metoder och anspråk direkt med principerna om förbättring – och domare erkände ofta förbättringsskäl som legitima anspråk mot sedvanliga rättigheter som hade funnits så länge någon kunde minnas.[45] Nya uppfattningar om egendom teoretiserades också mer systematiskt, mest känt i kapitel 5 i John Lockes Second Treatise of Government [sv. övers: Andra avhandlingen om styrelseskicket],[46] som skrevs i slutet av 1600-talet.[47] Det är värt att titta närmare på hans argument, eftersom det inte finns något annat verk som är mer emblematiskt för en framväxande jordbrukskapitalism
Locke börjar med att säga att Gud givit världen till människorna gemensamt (punkt 26), men han fortsätter med att visa hur enskilda personer ändå kom att äga särskilda saker. I själva verket, skriver han, är sådan privat, individuell egendom en gudagiven naturlig rättighet. En människa (och i hans argumentation är det alltid en man) äger sin egen person, och det arbete som människor utför med sina händer och kroppar är därför också deras egendom. En naturlig äganderätt uppstår alltså, menar han, när en människa beblandar sitt arbete med något, det vill säga när hon genom sitt arbete lösgör det från dess naturliga tillstånd eller förändrar dess naturliga tillstånd.
Locke var förvisso inte den första tänkaren som föreslog att obebodd mark skulle kunna tas i anspråk av dem som skulle göra den fruktbar, men när han utvecklade sin arbetsteori om egendom introducerade han några enormt betydelsefulla innovationer. Vi ska titta närmare på några av deras konsekvenser i kapitel 7, i samband med imperialismens ideologi. För närvarande är den centrala punkten att Lockes hela argument om egendom kretsar kring begreppet förbättring.
Det tema som löper genom hela hans diskussion är att jorden är till för att göras produktiv och lönsam, och att det är därför som privat egendom, som härrör från arbete, övertrumfar gemensam besittning. Locke insisterar upprepade gånger på att det mesta av markens inneboende värde inte kommer från naturen utan från arbete och förbättringar: Det är i själva verket arbetet som ger tingen olika värde (punkt 40). Han gör till och med specifika beräkningar av det värde som arbetet bidrar med i förhållande till naturen. Han säger t.ex. att det vore en mycket försiktig uppskattning att säga att av de jordens produkter som är nyttiga för mänskligt liv till nio tiondelar är effekter av arbete, men korrigerar sig sedan genast och säger att det vore mer korrekt att säga att nittionio hundradelar bör tillskrivas arbetet snarare än naturen (punkt 40).
Locke klargör också att det värde han tänker på inte bara är ett bruksvärde utan ett bytesvärde. Pengar och handel är drivkraften bakom förbättringarna, och ett tunnland mark i det obearbetade Amerika, som kanske är lika naturligt bördig som ett tunnland i England, är inte värt 1/1000-del så mycket som ett engelskt tunnland [eg. acre], om vi beräknar hela den avkastning som en indian fått av den skulle värderas och säljas här (punkt 43). Lockes poäng, som inte helt oväntat dryper av kolonialistiskt förakt, är att oförbättrad mark är slöseri, så att den som tar den från allmänningen och tillägnar sig den – den som tar mark från allmänningen och inhägnar den – för att förbättra den har givit något till mänskligheten, inte tagit det ifrån den.
Det finns naturligtvis något tilltalande med Lockes idé om att arbete är källan till värde och grunden för egendom, men det står snart klart att det också finns något märkligt med den. För det första visar det sig att det inte finns någon direkt korrespondens mellan arbete och egendom, eftersom en människa kan tillägna sig en annan människas arbete. Han kan förvärva äganderätt till något genom att blanda inte sitt eget arbete med det, utan någon annans som han anställer. Det verkar som om frågan för Locke har mindre att göra med arbetets aktivitet som sådan än med dess lönsamma användning. När han till exempel beräknar värdet på ett tunnland i Amerika talar han inte om indianens ansträngning, arbete, utan om indianens misslyckande med att göra vinst. Det handlar med andra ord inte om en människas arbete utan om egendomens produktivitet, dess bytesvärde och dess tillämpning för kommersiell vinst.
Denna betoning av skapandet av bytesvärde som grunden för egendom är ett avgörande steg i teoretiseringen av kapitalistisk egendom. Locke var förvisso inte först med att hävda att människor har rätt att ta obebodd och oanvänd mark i besittning, om de kan och vill göra den fruktbar. Hans idé om att egendom härrör från arbete är inte så avlägsen från den traditionella uppfattningen. Det som gör hans teori verkligt särpräglad är att arbete förknippas med skapandet av bytesvärde och att egendom härleds från skapandet av bytesvärde. Detta fick inte bara konsekvenser för inhemska egendomsförhållanden utan också, som vi ska se, för att rättfärdiga kolonial expropriering. Det kunde användas för att försvara inhägnad av olönsam mark hemma såväl som territorier i kolonierna som inte användes affärsmässigt lönsamt av ursprungsbefolkningar
I ett berömt och mycket omdebatterat stycke skriver Locke att Sålunda har gräset som min häst betat, torven som min tjänare skurit och malmen som jag brutit på någon plats där jag har gemensam rätt till detta med andra blivit min egendom ... (punkt 28). Mycket bläck har spillts på detta stycke och vad det säger oss om till exempel Lockes syn på lönearbete (det arbete som utförs av tjänaren som skär torvorna). Men det som verkligen är slående med stycket är att Locke behandlar torven som min tjänare skurit som likvärdigt med malmen som jag som jag brutit. Det betyder inte bara att jag, husbonden, har tillägnat mig min tjänares arbete, utan också att detta tillägnande i princip inte skiljer sig från tjänarens arbete i sig. Mitt eget grävande är, i alla avseenden, detsamma som att jag tillägnar mig frukterna av min tjänares skärande. Men Locke är inte bara intresserad av passivt tillägnande. Poängen är snarare att den markägare som använder sin mark produktivt, som förbättrar den, även om det sker med hjälp av någon annans arbete, är inte mindre flitig – och kanske mer – än den arbetande tjänaren.
Detta är en punkt som är värd att dröja vid. Ett sätt att förstå vad Locke syftar på är att titta på hur man brukar uttrycka sig i dag. När man på dagstidningarnas ekonomisidor talar om producenter menar man normalt inte arbetare. I själva verket är det troligt att de talar om konflikter, till exempel mellan producenter av bilar och bilarbetare eller deras fackföreningar. Det är med andra ord arbetsköparna som tillskrivs produktionen. Vi har blivit så vana vid detta språkbruk att vi inte ser dess innebörd, men det är viktigt att komma ihåg att det krävdes vissa mycket specifika historiska förutsättningar för att det skulle bli möjligt.
Traditionella härskande klasser i ett förkapitalistiskt samhälle, som passivt tillskansade sig arrenden från underordnade bönder, skulle aldrig betrakta sig själva som producenter. Den typ av tillägnelse som kan kallas produktiv är utpräglat kapitalistisk. Det innebär att egendomen används aktivt, inte för iögonfallande konsumtion utan för investeringar och ökad vinst. Rikedom förvärvas inte bara genom att använda tvångsmakt för att utvinna mer merarbete från direkta producenter, på samma sätt som rentieraristokrater, eller genom att köpa billigt och sälja dyrt som förkapitalistiska köpmän, utan genom att öka arbetsproduktiviteten (produktionen per arbetsenhet).
Genom att koppla samman arbete med vinstproduktion blir Locke kanske den förste tänkaren som skapar en systematisk teori om egendom som bygger på något som liknar kapitalistiska principer. Han är förvisso inte en teoretiker för en mogen, industriell kapitalism. Men hans syn på egendom, med dess betoning på produktivitet och bytesvärde som skapas i produktionen, skiljer honom från sina föregångare. Hans idé om att värde aktivt skapas i produktionen skiljer sig redan mycket från traditionella synsätt som bara fokuserar på utbytesprocessen, cirkulationssfären. Endast William Petty, ofta kallad den politiska ekonomins grundare, hade föreslagit något som liknade en arbetsteori om värde på 1600-talet, och det också i samband med jordbrukskapitalism – en teori som han testade som kolonialagent på Irland, där han tjänstgjorde som Cromwells generallantmätare, precis som Locke och hans mentor den förste earlen av Shaftesbury såg på de amerikanska kolonierna som ett laboratorium för förbättringar.[48]
I sina ekonomiska verk är Locke kritisk till de jordägande aristokrater som lutar sig tillbaka och inkasserar arrenden utan att förbättra sin mark, och han är lika kritisk till köpmän som bara agerar mellanhänder, köper billigt på en marknad och säljer till ett högre pris på en annan, eller hamstrar varor för att höja deras pris, eller tar över en marknad för att öka vinsten av försäljningen. Båda typerna av ägare är enligt hans uppfattning parasitära. Men hans angrepp på den här typen av ägare ska inte missförstås som ett försvar av arbetarna mot de dominerande klasserna. Han har förvisso gott att säga om flitiga hantverkare och handelsmän, men hans ideal tycks vara den stora, förbättrande godsägaren, som han betraktar som den yttersta källan till rikedom i samhället, det som han betecknande nog kallar den första producenten – en man som Shaftesbury, kapitalistisk godsägare och investerare i kolonial handel, en man som inte bara är flitig utan vars stora egendom i hög grad bidrar till samhällets rikedom.
Lockes syn på egendom är mycket väl anpassad till förhållandena i England under jordbrukskapitalismens första tid. Den återspeglar tydligt ett tillstånd där starkt koncentrerat jordägande och stora innehav var förknippade med ett högproduktivt jordbruk (återigen, produktivt inte bara i betydelsen av total produktion utan också av produktion per arbetsenhet). Hans språk om förbättringar är ett eko av den vetenskapliga litteratur som ägnades åt jordbrukstekniker och som blomstrade i England vid denna tid – särskilt från Royal Society och de grupper av lärda män som Locke och Shaftesbury hade nära kontakter med. I synnerhet hans ständiga hänvisningar till allmänningar som slöseri och hans lovord för att ta bort mark från allmänningarna, och även för inhägnader, fick ett mycket starkt gensvar på den tiden och den platsen.
Vi måste påminna oss om att definitionen av egendom på Lockes tid inte bara var en filosofisk fråga utan en mycket omedelbar praktisk fråga. Som vi har sett var en ny, kapitalistisk definition av egendom på väg att etablera sig och utmanade traditionella former inte bara i teorin utan också i praktiken. Idén om överlappande nyttjanderätter till samma mark höll i England på att ge vika för exklusiv äganderätt. Från sextonhundratalet till artonhundratalet pågick ständiga tvister om gemensamma och sedvanliga rättigheter. I allt högre grad fick principen om förbättring för lönsamt utbyte företräde framför andra principer och andra anspråk på egendom, oavsett om dessa anspråk grundade sig på sedvänja eller på någon grundläggande rätt till försörjning. Att öka produktiviteten blev i sig ett skäl för att utesluta andra rättigheter.
Finns det något bättre argument än Lockes för att stödja en godsägare som vill upphäva medborgarnas sedvanerätt, utestänga dem från allmänningen och göra allmänningen till exklusiv privat egendom genom inhägnande? Finns det något bättre argument än att inhägnad, uteslutning och förbättring ökade samhällets välstånd och tillförde mer till den gemensamma egendomen än vad den drog ifrån? Och det fanns faktiskt redan på 1600-talet exempel på rättsliga beslut i konflikter om mark där domare åberopade principer som i mycket liknade dem som Locke skisserade, för att ge exklusiv egendom företräde framför gemensamma och sedvanliga rättigheter. Under 1700-talet, då inhägnandet med aktiv medverkan från parlamentet skulle öka snabbt, åberopades systematiskt förbättringsskäl som grund för äganderätten och som skäl för att upphäva traditionella rättigheter.
Detta är inte det enda sättet på vilket Lockes teori om egendom stödde intressena hos godsägare som Shaftesbury. Mot bakgrund av sitt eftertryckliga uttalande om att alla människor var fria och jämlika i sitt naturliga tillstånd, rättfärdigade han ändå, liksom andra före honom, slaveri. Som vi ska se i kapitel 7 kunde hans syn på förbättring lätt användas för att motivera kolonial expansion och expropriering av ursprungsbefolkningar, vilket hans kommentar om den amerikanska indianen gör smärtsamt uppenbart. Om Amerikas obebyggda landområden inte representerade något annat än avfall, var det en gudomlig plikt för européerna att inhägna och förbättra dem, precis som flitiga och förnuftiga människor hade gjort i det ursprungliga naturtillståndet. I begynnelsen var alltså hela världen ett Amerika (punkt 49), utan pengar, utan handel, utan förbättringar. Om världen – eller en del av den – på Guds befallning hade avlägsnats från det naturliga tillståndet, måste allt som fanns kvar i ett sådant primitivt tillstånd gå samma väg.
Det borde nu stå klart att utvecklingen av distinkta egendomsformer i det engelska jordbruket medförde nya former av klasskamp. Här kan vi återigen belysa jordbrukskapitalismens särart genom att jämföra den engelska situationen med den franska. De skillnader i egendomsformer och exploateringssätt vilka, som vi har sett, kännetecknade dessa två europeiska stormakter, återspeglades i olika frågor och områden för klasskampen, och olika relationer mellan klass och stat.
I Frankrike var det de utomekonomiska formerna för utvinning av överskott eller politiskt upprättad egendom, oavsett om det var i form av statliga ämbeten eller olika befogenheter och privilegier som var knutna till adlig status (till exempel vissa skattebefrielser), som bestämde villkoren för klasskampen. Staten fungerade till exempel som en inkomstkälla för en betydande del av de härskande klasserna. Samtidigt konkurrerade staten, som en form av politiskt upprättad egendom, med jordägande klasser om samma bondeproducerade överskott. Delar av aristokratin kunde alltså kämpa mot monarkins försök att undertrycka deras autonoma makt och överföra den till en centraliserad absolutistisk stat, medan andra hade eller försökte skaffa sig egendom i just den staten. En borgare kunde motsätta sig den orimliga skattebörda som det oprivilegierade tredje ståndet fick bära och de undantag som de privilegierade stånden, adeln och kyrkan åtnjöt, samtidigt som han kunde söka statliga ämbeten (som kunde köpas) som ett sätt att tillägna sig merarbete genom beskattning. Bönderna var naturligtvis den främsta källan till detta överskott av arbetskraft, vilket innebar att när staten och dess ämbetsapparat växte och bönderna utsattes för en ständigt ökande skattebörda, måste monarkin skydda bönderna från att ruineras av arrendehungriga godsägare för att de skulle kunna pressas av en skattehungrig stat.
De besuttna klasserna hade alltså ett materiellt intresse av att bevara eller få tillgång till politiskt upprättad egendom, antingen i form av privilegier eller direkt i form av statliga ämbeten. Detta skulle visa sig vara en viktig fråga under revolutionen 1789, då aristokratins privilegier utmanades av det tredje ståndet och i synnerhet borgarklassen reagerade mot hotet att stänga tillgången till statliga ämbeten.[49] För de producerande klasserna, och i synnerhet bönderna, var den enskilt största klassfrågan under hela den gamla regimen utan tvekan skattebördan, och det folkliga motståndet skulle sannolikt framför allt fokusera på statens exploatering i form av kraftigt stigande skatter.
Bilden var helt annorlunda i det tidigt moderna England. Där var politiskt upprätta egendom inte någon större fråga. Den jordägande klassen, som alltmer förlitade sig på rent ekonomiska former av exploatering, förlitade sig aldrig så mycket på staten som en direkt materiell resurs, och den kungliga beskattningen spelade aldrig samma roll för de engelska besuttna klasserna som den gjorde för de franska. Medan engelska godsägare förlitade sig på staten för att genomdriva sina klassintressen – och kom i konflikt med den när deras egendom, eller parlamentets makt som en kommitté av egendomsägare, utmanades av monarkin – låg deras direkta materiella intressen inte så mycket i att förvärva en bit av staten som i att förbättra sina ekonomiska befogenheter, att tillägna sig de befogenheter som var direkt rotade i deras kontroll över mark och dess produktiva användning. Medan den franske aristokraten kanske var upptagen med att behålla sin tillgång till höga ämbeten eller sina skattebefrielser och olika adliga privilegier, kunde rätten till inhägnad vara mer framträdande på den engelske godsägarens klassagenda.
För underordnade klasser i England innebar detta att konflikter om äganderätt, om själva innebörden av egendom, var viktigare än kampen mot utomekonomisk exploatering. Motstånd mot inhägnader eller skydd av sedvanerätt skulle till exempel för den engelska allmogen få samma framträdande plats under kampen mot exploatering som motståndet mot beskattning gjorde för den franska bonden. Medan de franska bönderna kämpade mot beskattning, riktade sig de engelska bondeupproren på 1500-talet till exempel mot godsägare som höjde böter och arrenden genom att försöka införa marknadens normer.
Detta väcker också en del viktiga frågor om klasskampens roll under kapitalismens utveckling. Vad kan vi till exempel säga om argumentet att böndernas klasskamp mot godsägarna främjade kapitalismen i England genom att kasta av sig feodalismens bojor och frigöra varuproduktionen? Klassförhållandena var för komplexa för att kunna reduceras till någon enkel formel, men om vi i en enda mening vill sammanfatta hur klasskampen mellan godsägare och bönder befriade kapitalismen, kan det vara närmare sanningen att säga att kapitalismen främjades genom att godsägarna hävdade sin makt gentemot bönderna som hävdade sin rätt till sedvanerätt.
Att säga detta är naturligtvis också att ifrågasätta karaktäriseringen av den engelska 1600-talsrevolutionen som en borgerlig revolution och, faktiskt, hela begreppet borgerlig revolution. Att kalla denna revolution borgerlig kräver en definition som är så vag och allmän att den blir innehållslös. Åtminstone ställer man frågan på sin spets genom att blanda ihop borgerlig och kapitalistisk. Påståendet att kapitalismen skapades genom borgerliga revolutioner blir föga mer än en tautologi.
Begreppet har förvisso genomgått många omdefinieringar bland marxistiska historiker, och det innebär inte längre ett enkelt klasskrig mellan feodala aristokrater och kapitalistiska borgare, ur vilket den framväxande borgarklassen går segrande ur striden för att befria en fjättrad kapitalism. Istället verkar det gälla alla revolutionära omvälvningar som på ett eller annat sätt, förr eller senare, främjar kapitalismens framväxt genom att förändra egendomsformerna eller statens natur, oavsett vilka klasskrafter som är inblandade. Detta har fördelen att det betonar de radikala omvandlingar som krävs för att införa kapitalismen, men ett sådant allomfattande begrepp döljer lika mycket som det avslöjar.
Begreppet borgerlig revolution är förvirrande av flera skäl. Var en revolution nödvändig för att åstadkomma kapitalism, eller bara för att underlätta utvecklingen av en redan existerande kapitalism? Var den en orsak till eller en effekt av kapitalismen? Även om mycket har sagts om den borgerliga revolutionen som det avgörande ögonblicket under övergången till kapitalism, finns det ingen uppfattning om den borgerliga revolutionen där revolutionen förklarar uppkomsten av kapitalism eller kapitalister. Alla måste förutsätta att det redan finns ganska välutvecklade kapitalistiska formationer, som själva skapar revolutionära påtryckningar när de finner att deras egen utveckling hindras av förkapitalistiska klasser och institutioner. Den borgerliga revolutionen verkar alltså vara mer effekt än orsak, och vi saknar fortfarande en förklaring till de sociala omvandlingar som ledde till kapitalismens uppkomst.
Om kapitalismen existerar före revolutionen kan man naturligtvis ändå hävda att den borgerliga revolutionen är en effekt av de kapitalistiska förhållandena och en faktor i deras fortsatta utveckling. Det är rimligt nog att hävda att ingen utveckling av kapitalismen någonsin har skett utan någon form av våldsam historisk brytning. Ändå används begreppet borgerlig revolution för att förklara både fall (som England) där revolutionen inträffar just därför att de kapitalistiska samhälleliga egendomsförhållandena redan är väl utvecklade och en redan dominerande kapitalistklass måste sopa undan hinder i staten och samtidigt underkuva de underordnade klasser som står i dess väg; och också fall (som Frankrike) där revolutionen tvärtom inträffar därför att aspirerande kapitalister (eller en bourgeoisie som vi måste anta består av aspirerande kapitalister) måste besegra en dominerande icke-kapitalistisk klass. Om vi ställer dessa två fall mot varandra kan vi tvingas dra slutsatsen (som föreslås i kapitel 3) att revolutioner kan vara borgerliga utan att vara kapitalistiska och kapitalistiska utan att vara borgerliga.
Om revolutionen i England främjade kapitalismens utveckling, var det till stor del genom att befästa ställningen för en jordägande klass, som redan var dominerande inte bara i samhället utan också i staten. Revolutionen var inte en klasskamp som gav seger åt en kapitalistisk bourgeoisie mot en härskande klass som hindrade dess utveckling. Den klasskamp som verkligen ägde rum inom revolutionen var mellan den härskande klassen och underordnade folkliga krafter, vars klassintressen hade lika mycket att göra med att motarbeta som att främja framstegen för dessa kapitalistiska godsägare eller deras borgerliga medarbetare.
Detta betyder inte att man ska avfärda den roll som medelmåttiga bönder, eller den engelska yeomanen, spelade under kapitalismens utveckling. Som kapitalistiska arrendatorer utgjorde dessa bönder ryggraden i den agrara triaden. Men det är en sak att erkänna detta, och en helt annan att t.ex. behandla de folkligt-radikala krafterna i 1600-talets engelska revolution som enbart ombud för kapitalismens framsteg. Det är helt klart missvisande att betrakta folkliga strider som den främsta drivkraften bakom kapitalismens utveckling och att betona dem på bekostnad av mer subversiva och demokratiska folkliga strider som utmanade egendomsformer som gynnade den kapitalistiska utvecklingen. Dessa folkliga krafter må ha förlorat kampen mot de kapitalistiska godsägarna, men de lämnade efter sig ett enormt arv av radikala idéer som var helt skilda från kapitalismens progressiva impulser, ett arv som lever kvar än idag i olika demokratiska och antikapitalistiska rörelser.[50]
Den franska revolutionen 1789 passar mycket bättre in på beskrivningen av en borgerlig revolution än den engelska – om det vi letar efter är en stor kamp mellan borgarklassen och aristokratin. Men som vi har sett finns det några mycket stora frågor om vad kampen i Frankrike hade att göra med kapitalismen.
För det första måste det sägas att borgarklassen och aristokratin i stor utsträckning hade närmat sig varandra i sina ekonomiska positioner och inkomstkällor. Ändå uppstod en konflikt mellan dem, särskilt om tillgången till den lukrativa resurs som statliga ämbeten utgjorde. I den meningen blev revolutionen faktiskt borgerlig, även om de påtryckningar som ledde till den hade mindre att göra med kapitalismen än med spänningarna mellan absolutism och statlig centralisering. I vilket fall som helst var den revolutionära borgarklassen i huvudsak inte en kapitalistklass, inte ens i sina strävanden. De yrkesutövare och ämbetsmän som utgjorde kärnan i den borgerliga revolutionen var mer intresserade av medborgerlig jämlikhet mellan ständerna och avskaffandet av privilegier, eller, för att uttrycka det på ett annat sätt, de var mer intresserade av icke-kapitalistiska, utomekonomiska, tillägnelser – i synnerhet beskattning och tillgång till ämbeten.
Vad bönderna beträffar var de, hur mycket de än motsatte sig de rester av feodalism som adeln alltid försökte påtvinga dem, eller den absolutistiska stat som tyngde dem med skatter, verkligen inte kapitalister, inte ens i embryonal form. Det är inte heller lätt att föreställa sig att kapitalismen skulle ha kommit närmare om de mest radikala folkliga krafterna, som drev borgarklassen bortom dess egna revolutionära strävanden, till slut hade segrat.
Revolutionens omedelbara effekter snarare befäste än avlägsnade förkapitalistiska former – inte bara genom att konsolidera bönderna utan också genom att uppmuntra statens och statsämbetets tillväxt som den föredragna borgerliga karriären. Det är ändå möjligt att argumentera för att den långsiktiga effekten var att underlätta kapitalismens utveckling, t.ex. genom att ena staten och undanröja interna handelshinder. Men det är åtminstone en öppen fråga om denna process skulle ha främjat kapitalismens utveckling om Frankrike inte hade varit utsatt för yttre påtryckningar från ett kapitalistiskt Storbritannien. Med tanke på den revolutionära bourgeoisiens klassintressen är det i alla händelser frestande att säga att den franska bourgeoisien var revolutionär just för att den inte var kapitalistisk, och i den utsträckning den inte var det.
Den engelska revolutionen var däremot inte alls en konflikt mellan bourgeoisie och aristokrati. Men genom att öka de besuttna klassernas makt i parlamentet och genom att främja de större jordägarnas intressen mot de mindre jordägarnas, och förbättring mot de underordnade klassernas sedvanliga rättigheter, hade den mer att göra, och mer direkt, med främjandet av kapitalismen och den kapitalistiska definitionen av egendom än vad revolutionen i Frankrike hade.
I England, där rikedomen fortfarande huvudsakligen härrörde från jordbruksproduktion, blev alla större ekonomiska aktörer inom jordbrukssektorn – både direkta producenter och de som tillskansade sig deras överskott – från 1500-talet alltmer beroende av vad som liknade kapitalistiska metoder: maximering av bytesvärdet genom kostnadsbesparingar och produktivitetsförbättringar, specialisering, ackumulering, återinvestering av överskott och innovation.
Detta sätt att tillgodose det engelska samhällets grundläggande materiella behov medförde en helt ny dynamik av självförsörjande utveckling, en process av ackumulation och expansion som skilde sig mycket från de gamla ”malthusianska” cykler som dominerade det materiella livet i andra samhällen. Den åtföljdes också av de typiska kapitalistiska processerna av expropriering och skapandet av en egendomslös massa. Det är i denna mening som den nya historiska dynamiken gör det möjligt för oss att tala om ”agrar kapitalism” i det tidiga England, en samhällsform med distinkta ”rörelselagar” som så småningom skulle ge upphov till kapitalismen i dess mogna, industriella form.
När man blickar tillbaka på tidigare århundraden är det lätt att romantisera den engelska landsbygden. Från dagens jordbrukskris i Storbritannien, mot bakgrund av ”galna kosjukan” och mul- och klövsjukan 2001, som blottade det intensiva jordbrukets fasor och faror, de stora snabbköpskedjornas strypgrepp på livsmedelsdistributionen och ”globaliseringens” konsekvenser, är det mycket svårt att se kontinuiteten mellan dagens brittiska jordbruksindustri och den idylliska engelska landsbygden.
Många kommentatorer under den senaste krisen verkade övertygade om att de trender som kulminerade i dessa katastrofer inom det intensiva kapitalistiska jordbruket uppstod först efter andra världskriget, då regeringarna – senare med hjälp av EU:s gemensamma jordbrukspolitik – uppmuntrade intensiv produktion för att garantera billig och riklig tillgång på mat. Även kritiker på vänsterkanten lade skulden för jordbrukskatastrofen på den brittiska allmänhetens envisa förkärlek för billig mat.
Det verkar märkligt att förnuftiga människor som utan problem accepterar att vissa grundläggande mänskliga behov – som sjukvård eller utbildning – bäst tillgodoses av offentliga tjänster och inte av vinstdrivande företag, anser att det är orimligt att kräva billig tillgång till den mest oumbärliga nödvändigheten, nämligen mat. Denna inställning är särskilt förbryllande eftersom livsmedel i Storbritannien inte är särskilt billigt, och intäkterna från lägre produktionskostnader tydligt ökar höjer livsmedelsindustrins vinster minst lika mycket som de sänker konsumentpriserna. Men det mest anmärkningsvärda är övertygelsen om att dagens kapitalistiska jordbruk markerar en revolutionär brytning med det förflutna.
När mul- och klövsjukekrisen var som värst i Storbritannien citerade en nationell tidning en arg belgisk veterinärinspektör som klagade: ”Britterna värdesätter sin mark endast för att dra vinst ur den. Denna kommentar, som tycktes skilja Storbritannien från sina europeiska grannar, kan ha varit en nostalgisk klagan över en bondekultur som i dag knappast är mer verklig på kontinenten än i Storbritannien. Men faktum kvarstår att Storbritannien länge har varit i en klass för sig som den agrara kapitalismens hemland.
Kontinuiteten mellan det gamla och nya jordbruket döljs av jordbrukskapitalismens paradoxer. Landskapet som utgör kärnan i den lantliga idyllen är inte en produkt av ett bondesamhälle eller en landsbygd med självständiga familjejordbruk. Det är till stor del en skapelse av den agrara kapitalismens ”guldålder”. Även om det krävdes århundraden att skapa och även om spåren från andra tider och andra livsstilar aldrig helt har suddats ut, har det landskap som framträder mest i mytologin om ”Englands gröna och behagliga land” troligen mer än något annat skapats under 1700-talet, ”den territoriella aristokratins tidsålder” och ”förbättringens” tidsålder när den var som störst.[51]
Det till synes idylliska landskapet på den engelska landsbygden bär på sig historien om kapitalistiska egendoms- och klassförhållanden. Både bönder och jordägare genomgick en omvandling, som också förändrade landskapet. Å ena sidan finns processen med avhysning och inhägnad, som bland annat gjorde fattigdomen på landsbygden mindre synlig. Fattiga bönder av den typ som har format landsbygden i andra jordbrukssamhällen, med sina marginella jordlotter och fattiga bostäder, ersattes av två distinkta jordbruksklasser: mer välbärgade kapitalistiska arrendatorer, med sina solida, till och med pittoreska bondgårdar, och jordlösa arbetare, vars enda avtryck på landskapet var ett system av rättigheter att passera över fält för att komma till sina arbetsplatser – deras gåva till dagens vandrare. Hela byar försvann i denna process av landsbygdsomvandling. Å andra sidan finns lantgårdar, parker och landskapsträdgårdar. Resterna av en klassisk militäraristokrati hade för länge sedan ersatts av bekvämligheter och utsmyckningar landsbygdens gentlemän, den ”de territoriella aristokraterna” som levde på arrendena från kapitalistiska arrendatorer och som verkligen kom till sin rätt under 1700-talet.
1700-talets parlamentariska inhägnader sammanfattar paradoxerna på ett bra sätt. De vittnar om den jordägande klassens obestridda seger i hjärtat av den agrara kapitalismen, dess kontroll över jorden, dess ägande av staten och dess seger över underordnade klasser som hade utmanat dess överhöghet under 1600-talets revolution. Men det visuella arvet efter denna klasseger, som fullbordade en process som påbörjats under tidigare århundraden, har kommit att representera idyllen i det gamla England.
Samma paradox finns i begreppet ”förbättring”. Under 1700-talet kombinerade detta användbara begrepp vinst med skönhet i den jordägande aristokratins intresse. Att ”förbättra” marken innebar inte bara att konsolidera och inhägna den i syfte att öka produktiviteten och vinsten, utan också att försköna jordsägarens egendom, även om det innebar att hela byar måste rivas för att undanröja hinder för jordägarens utsikt och ersättas med trädgårdar och parker.
Detta var fortfarande en period då produktiva och lönsamma jordbruksmetoder, som enligt dagens normer till stor del var ”ekologiska” och i högre grad baserades på effektiv markanvändning och jordbrukstekniker än på industriella maskiner och kemikalier. Effekterna på marken var därför inte så uppenbart skadliga, även om människors liv påverkades av avhysningar och konkurrens. Men den ekonomiska logik som idag leder till förstörelse av landsbygden var redan i arbete och hade varit det under en längre tid, åtminstone sedan 1500- och 1600-talen.
Den var verksam när engelska jordägare redan på 1500-talet, i delar av landet, försökte öka sina arrendatorers kommersiella vinster för att kunna ta ut maximala arrenden. Den var verksam när jordägarens lantmätare beräknade skillnaden mellan de fasta sedvanliga arrenden som många arrendatorer betalade och de högre arrenden som jordägaren kunde få på en öppen marknad för arrenden.
Samma logik gällde under 1600-talets explosion av litteratur om ”förbättringar”, och under det följande århundradet skilde sig inte de beräkningar som drev fram parlamentets inhägnader i ”förbättringens” intresse inte så mycket från dagens ekonomiska aritmetik. Trycket på ökad produktion och lönsamhet har förvärrats oerhört av tillväxten av stormarknadskedjorna och globaliseringen, och de tekniska möjligheterna för industrialiserat jordbruk har ökat oerhört. Men roten till problemet är nu, liksom då, den kapitalistiska vinstlogiken.
När William Cobbett i början av 1800-talet skrev om de engelska böndernas svåra situation och varnade för att de snart skulle försvinna, eftersom arrendatorerna drevs bort från jorden av hyror de inte hade råd med och arbetarna fick svältlöner, beskrev han förvisso en verklighet. Men samtidigt som han beskrev en mycket speciell och på många sätt avgörande kris på den engelska landsbygden, i kölvattnet av Napoleonkrigen och mitt under industrialiseringen, hade den historiska dynamik som låg till grund för denna kris börjat långt tidigare och fortsätter än i dag.
Precis som Cobbetts klagosång har föregångare i 1500-talets protester mot inhägnader, kan vi höra dess ekon i dag. Återigen hör vi förutsägelser om att den nuvarande jordbrukskrisen kommer att bli droppen som får bägaren att rinna över för de hårt ansatta brittiska bönderna och slutet för småjordbruk, denna gång drivna till sin spets av de största producenterna som samarbetar med stormarknadskedjorna – och stöds av regeringen. Och när några arga brittiska bönder prövar lyckan på andra sidan kanalen kan vi till och med åter höra Cobbetts varning om desperata bönder som tar med sig ”sin lojalitet, sitt kapital (det som de har kvar) och sin skicklighet för att smörja den feta suggan, våra gamla vänner bourbonerna”.[52]
Vi bör stanna upp här för att betona två viktiga punkter. För det första var det inte köpmän eller fabrikörer som drev på den process som drev på kapitalismens tidiga utveckling. Omvandlingen av de sociala egendomsförhållandena var fast förankrad på landsbygden, och omvandlingen av det engelska näringslivet var snarare ett resultat av än en orsak till Englands övergång till kapitalismen. Köpmän kunde fungera alldeles utmärkt i icke-kapitalistiska system. De blomstrade, som vi har sett, inom ramen för den europeiska feodalismen, där de inte bara drog nytta av städernas autonomi utan också av marknadernas fragmentering och möjligheten att genomföra transaktioner mellan olika marknader.
För det andra, och ännu mer grundläggande, har termen ”agrar kapitalism” hittills använts utan att lönearbetet har satts i centrum, trots att lönearbetet enligt alla definitioner är centralt för kapitalismen. Detta kräver en viss förklaring.
Det bör nämnas att många engelska arrendatorer anställde lönearbetare, så till den grad att den triad som identifierades av Marx och andra – jordägare som levde på kapitalistisk jordränta, kapitalistiska arrendatorer som levde på vinst och arbetare som levde på lön – av många har betraktats som den avgörande egenskapen hos jordbruksförhållandena i England. Så var det också, åtminstone i de delar av landet, särskilt i söder och sydost, som var mest kända för sin jordbruksproduktivitet. De nya ekonomiska påtryckningarna, konkurrenstrycket som drev improduktiva bönder in i väggen, var en viktig faktor som polariserade jordbruksbefolkningen i större jordägare och egendomslösa lönearbetare, vilket främjade den agrara triaden. Och naturligtvis gjorde trycket på att öka produktiviteten sig påmint i form av intensifierad exploatering av lönarbetare.
Det vore alltså inte orimligt att definiera den engelska jordbrukskapitalismen med utgångspunkt från triaden. Men det är viktigt att komma ihåg att konkurrenstrycket, och de nya ”rörelselagar” som följde med det, i första hand inte berodde på att det fanns ett massproletariat utan på förekomsten marknadsberoende arrendatorer. Lönearbetare, och särskilt de som var helt beroende av löner för sitt uppehälle och inte bara för säsongsbetonade tillägg (den typ av säsongsbetonat och kompletterande lönearbete som har funnits sedan urminnes tider i bondesamhällen), var fortfarande en minoritet i 1600-talets England.
Konkurrenstrycket påverkade dessutom inte bara arrendatorer som anställde lönearbetare utan även bönder som – vanligtvis med sina familjer – själva var direkta producenter och arbetade utan inhyrd arbetskraft. Människor kunde vara marknadsberoende – beroende av marknaden för de grundläggande villkoren för sin självförsörjning – utan att vara helt egendomslösa. För att bli marknadsberoende krävdes bara att man förlorade den direkta tillgången till medel för självförsörjning, i synnerhet mark. När marknadskraven väl var väl etablerade utgjorde inte ens fullständig äganderätt något skydd mot dem. Marknadsberoendet var en orsak till, inte ett resultat av massproletariseringen.
Med andra ord fanns den specifika dynamik som vi förknippar med kapitalismen redan på plats i det engelska jordbruket innan arbetskraften proletariserades. I själva verket var denna dynamik en viktig faktor för att åstadkomma proletariseringen av arbetskraften i England. Den avgörande faktorn var producenternas och konsumenternas marknadsberoende och de nya sociala krav som skapades av detta marknadsberoende.
Vissa människor kan vara ovilliga att beskriva denna samhällsformation som ”kapitalistisk” med motiveringen att kapitalismen per definition bygger på exploatering av lönearbete. Denna motvilja är förståelig, så länge vi inser att den engelska ekonomin under den tidiga moderna perioden, oavsett vad vi kallar den, drevs av logiken i sin grundläggande produktionssektor, jordbruket, och redan fungerade enligt principer och ”rörelselagar” som skilde sig från dem som varit rådande i alla andra samhällen sedan historiens gryning. Dessa rörelselagar var förutsättningarna – som inte fanns någon annanstans – för utvecklingen av en mogen kapitalism som verkligen skulle baseras på massutnyttjandet av lönearbete.
Vad blev då resultatet av allt detta? För det första var det engelska jordbruket utpräglat produktivt. I slutet av 1600-talet hade till exempel spannmålsproduktionen ökat så dramatiskt att England under en tid blev en ledande exportör av dessa varor. Dessa produktionsframsteg uppnåddes med en relativt liten arbetskraft inom jordbruket. Det är detta som menas med den utpräglade produktiviteten i det engelska jordbruket.
I del I stötte vi på avfärdandet av den engelska ”jordbrukskapitalismen” med motiveringen att ”produktiviteten” i det franska jordbruket under 1700-talet var ungefär lika hög som i England. Men i Frankrike krävdes fler arbetskraftsenheter för att producera samma mängd, medan det engelska jordbruket kunde försörja en större andel människor som inte var sysselsatta inom jordbruksproduktionen med en mindre arbetsstyrka, samtidigt som en landsbygdsbefolkningen minskad. Frågan är det återigen inte den totala produktionen som är avgörande, utan arbetsproduktiviteten, produktionen per arbetsenhet.
Demografiska fakta talar för sig själva. Det är inte ovanligt att hävda att Englands jordbruksproduktivitet, eftersom den kunde försörja en befolkningsexplosion, bidrog till att driva på industrialiseringen. Men när Englands befolkningstäthet började överträffa den i andra länder i Västeuropa, när deras befolkningstillväxt hade planat ut eller till och med minskat, var mönstret för den engelska ekonomiska utvecklingen redan tydligt. En demografisk ökning kan bidra till att förklara den industriella kapitalismen, men den kan inte förklara kapitalismens uppkomst i sig. Om något var befolkningsexplosionen snarare en effekt än en orsak. Men även innan ett unikt mönster av befolkningsökning blev uppenbart i England, var dess demografiska sammansättning redan distinkt på andra viktiga sätt, vilket säger oss en hel del om den engelska ekonomiska utvecklingen.
Mellan 1500 och 1700 var den engelska befolkningstillväxten, även om den var betydande i likhet med andra europeiska länder, i vissa avseenden annorlunda. Den andel av befolkningen som bodde i städerna mer än fördubblades under denna period (vissa historiker uppskattar att andelen av befolkningen som bodde i städerna redan i slutet av 1600-talet uppgick till knappt en fjärdedel av den totala befolkningen). Även om stadsbefolkningen inte hade nått samma nivåer som i den holländska republiken, är kontrasten till Frankrike påtaglig. Där förblev landsbygdsbefolkningen ganska stabil, fortfarande omkring 85 till 90 procent vid tiden för den franska revolutionen 1789 och därefter. År 1850, när stadsbefolkningen i England och Wales uppgick till cirka 40,8 procent, var Frankrikes fortfarande bara 14,4 procent (och Tysklands 10,8).[53]
Redan under den tidiga moderna perioden var det brittiska jordbruket alltså tillräckligt produktivt för att försörja ett ovanligt stort antal människor som inte längre var sysselsatta med jordbruksproduktion. Som vi har sett skilde sig detta till och med från den nederländska republiken, som trots att andelen stadsbefolkning var ännu större, var beroende av sin framträdande roll i den internationella handeln för att försörja inte bara sin enorma stadsbefolkning utan även sina jordbruksproducenter. Med andra ord, trots att det nederländska jordbruket var produktivt, var den nederländska ekonomins förmåga att föda en stor stadsbefolkning oproportionerligt beroende av internationell handel och varor som producerades på annat håll.
Den särpräglade brittiska – och mer specifikt engelska – situationen vittnar naturligtvis om mer än bara särskilt effektiva jordbruksmetoder. Den vittnar också om en revolution i egendomsförhållandena. Medan till exempel Frankrike förblev ett land med småbrukare, var marken i England koncentrerad till betydligt färre händer, och den egendomslösa massan växte snabbt. Den centrala frågan är dock inte storleken på jordbruken. Medan jordbruksproduktionen i Frankrike fortfarande följde traditionell bondepraxis (i Frankrike fanns inget som liknande den engelska litteraturen om förbättringar, och bygemenskapen införde fortfarande sina regler och restriktioner för produktionen, vilket även påverkade större jordägare), svarade det engelska jordbruket på konkurrensens och förbättringarnas krav.[54]
Det fanns något som var ännu mer utmärkande för Englands demografiska mönster. Tillväxten av stadsbefolkningen var inte jämnt fördelad mellan de engelska städerna. I övriga Europa var det typiska mönstret att stadsbefolkningen var utspridd på flera viktiga städer – så att exempelvis Lyon inte överskuggades av Paris. London blev dock oproportionerligt stort jämfört med andra engelska städer och växte från cirka 60.000 invånare omkring 1530 till 575.000 år 1700 och blev därmed den största staden i Europa.
Detta mönster betyder mer än vad som framgår vid första anblicken. Det vittnar bland annat om omvandlingen av egendomsförhållandena i den agrara kapitalismens kärnområde, i söder och sydost, och om fördrivningen av småproducenter, vars destination som fördrivna migranter vanligtvis var London. Londons tillväxt representerar också det växande enandet inte bara av den engelska staten utan också av en nationell marknad. Denna enorma stad var navet i den engelska handeln. Den var både en viktig transitpunkt för nationell och internationell handel och en stor konsument av engelska produkter, inte minst jordbruksprodukter. Londons tillväxt står med andra ord på alla möjliga sätt för Englands framväxande kapitalism: dess alltmer enhetliga, integrerade och konkurrensutsatta marknad, dess produktiva jordbruk och dess egendomslösa befolkning.
Jordbrukskapitalismens särpräglade och oöverträffade logik gjorde sig påmind inom alla områden av det ekonomiska livet. Det är visserligen sant att den engelska kapitalismen uppstod inom ramen för ett större handelssystem och skulle inte ha uppstått utan detta. Men i motsats till konventioner som anser att drivkraften bakom ekonomisk utveckling ligger i kommersiell verksamhet, så förändrade de ekonomiska ”rörelselagar” som föddes på den engelska landsbygden de urgamla handelsreglerna och skapade en helt nytt slags handelssystem.
Medan andra stora handelsmakter i Europa hade utvecklats med hjälp av utrikeshandeln, den typ av transporterande handel som Polanyi beskrev, var den brittiska kapitalismen beroende av en välutvecklad inhemsk marknad med en växande befolkning som inte längre ägnade sig åt att producera vardagsvaror – som mat och textilier – för sin egen och familjens konsumtion. Den enorma Londonmarknaden för basvaror var navet i denna växande hemmamarknad, en marknad som skilde sig från andra i storlek, innehåll och ”rörelselagar”. Marknadens alltmer nationella och integrerade karaktär innebar att den i allt högre grad fungerade inte bara enligt principerna om ”vinst genom alienation” utan också på grundval av konkurrenskraftig produktion.
England utvecklade till och med ett eget banksystem. Andra stora europeiska handelscentra hade banksystem som hade utvecklats under antiken och medeltiden: penningväxling, offentliga banker som hanterade statsfinanser och valutareglering samt mekanismer för att finansiera utrikes- och långväga handel. England var relativt svagt när det gällde denna ”klassiska” typ av bankverksamhet, men skapade ett nytt banksystem som, till skillnad från resten av Europa, hade sitt ursprung i inhemsk handel, främst med inhemska produkter. Detta system hade inte sina rötter i utrikeshandeln, ”inte i kommersiell valutahandel mellan separata marknader”, utan i ”storstadsmarknaden” med London som centrum, för att underlätta ett distributionsnät från huvudstaden över hela landet med hjälp av kommissionärer eller agenter som arbetade med provisioner och krediter.[55] Det är inte svårt att se att detta särpräglade finansiella och kommersiella system hade sina rötter i jordbrukskapitalismen, i de förändrade sociala relationer som både skapade ett behov av en sådan marknad för att försörja en växande icke-agrar befolkning och förmågan att möta detta behov.
Den engelska hemmamarknadens dynamik utvidgades utåt till internationell handel. Den växande nationella ekonomi blev också centrum för ett internationellt handelssystem som skilde sig från alla tidigare handelssystem. Precis som det gamla nätverket av lokala marknader och den handeln mellan dem gav vika för en integrerad marknad, växte det fram ett internationellt handelssystem med ursprung i Storbritannien, och särskilt i London, som skulle ersätta ”den oändliga följd av arbitrageaffärer mellan separata, skilda och avgränsade marknader som tidigare hade utgjort utrikeshandeln”.[56] De karakteristiska instrument som producerades av det engelska inhemska handelssystemet, växlar och särskilt ”bills on London”, blev också instrument för internationell handel. När England fick ett otvetydigt övertag i den internationella handeln, i vad som ibland kallas 1700-talets ”kommersiella kapitalism”, byggde dess framgång på det tidigare inhemska handelssystemets grundvalar. Till och med den militära makten, den enorma sjömakt, som säkrade den brittiska överlägsenheten, hade tydliga rötter i det välstånd som skapats av jordbrukskapitalismen.
Det handelssystem som var förknippat med utvecklingen av jordbrukskapitalismen hade en tydlig förankring i inhemsk produktion och konsumtion. Detta var det första, och under lång tid det enda, kommersiella system som baserades på produktion av medel för överlevnad och självreproduktion för en växande massmarknad.[57] Detta innebär inte att man förnekar betydelsen, i det större europeiska handelssystemet, av handel med basvaror av det slag som vi stötte på i vår diskussion om spannmålshandeln. Men britterna, och i synnerhet engelsmännen, skapade ett nytt slags handelssystem, som drevs av andra behov och följde en annan logik än andra i historien. De deltog förvisso i det gamla handelssystemet, och de upplevde förvisso en konsumtionsboom av lyxvaror. Det går naturligtvis inte heller att förneka att de välbärgade klassernas rikedomar fortsatte att spela – vilket de per definition måste göra i alla grovt ojämlika samhällen, inklusive och särskilt kapitalismen – en ekonomisk roll som var oproportionerlig i förhållande till deras antal i alla former av handel. Men vid sidan av de mer traditionella handelsformerna uppstod på Englands hemmamarknad ett nytt system med en egen logik, som så småningom sträckte sig utanför Storbritanniens nationsgränser och skapade ett nytt system för internationell handel.
Den engelska hemmamarknaden var redan på 1600-talet något som liknade en enhetlig nationell marknad, utan de splittringar som hade präglat den internationella handeln (splittringar som faktiskt ännu inte helt har övervunnits ens av dagens ”globalisering”) och utan de interna handelshinder som fortfarande påverkade hemmamarknaderna på andra håll, inte bara i fragmenterade stadsstater utan även ett centraliserat kungarike som Frankrike. Denna nationella ekonomi utmärkte sig också alltmer genom sin storlek och sin speciella sammansättning av marknaden för basvaror och för enkla, billiga vardagsvaror som kokkärl av järn. Det engelska bondesamhällets nedgång kan ha tagit längre tid än vad som ibland har antytts, och sträckte sig långt in på 1800-talet. Men i takt med att de engelska arrendeböndernas tidiga marknadsberoende, som redan var synligt på 1500-talet i form av konkurrensutsatta arrenden, påskyndade avhysningen av dem som inte kunde överleva under alltmer konkurrensutsatta förhållanden, och marknadsberoendet antog alltmer formen av en kommersialiserad arbetskraft och beroende av lön för att få tillgång till försörjningsmedel.
Den europeiska spannmålshandeln hade traditionellt främst riktat sig till stadsbefolkningar, som naturligtvis växte kraftigt under den aktuella perioden. Det är sant, som vi har sett, att andelen stadsbefolkning i förhållande till landsbygdsbefolkningen i England ökade mer än i de flesta andra länder, och London blev Europas största stad, en unik stor konsument av basvaror. Men detta demografiska mönster var inte tillräckligt för att förklara det unika med Englands inhemska marknad. Den ännu större andelen stadsbor i förhållande till landsbygdsbefolkningen i till exempel Nederländerna hade inte samma effekt.[58] Det finns dock en talande kontrast mellan dessa två fall som kan ge oss mer information. Stadsbefolkningen under den holländska guldåldern växte inte bara på grund av de fattiga och egendomslösa som inte kunde försörja sig på jordbruksproduktion, utan också i ovanligt hög grad av dem som drog nytta av eller betjänade republikens stora kommersiella rikedom. Däremot växte den engelska staden, i synnerhet London, oproportionerligt mycket på grund av de fattiga som hade berövats sin egendom av jordbrukskapitalismen. Det som gjorde engelska marknaden för basvaror så speciell var inte bara den demografiska fördelningen mellan stad och land, utan också den växande andelen av befolkningen, både i städerna och på landsbygden, som blivit egendomslös och beroende av löner för sin överlevnad, samt det mer direkta sambandet mellan produktion och konsumtion av detta slag.
Historiker har ägnat stor uppmärksamhet åt framväxten av ett ”konsumtionssamhälle” i Storbritannien (liksom på andra håll, särskilt i Nederländerna).[59] Det råder knappast något tvivel om att det, särskilt under 1700-talet och i synnerhet i takt med framväxten av välmående stadsklasser, fanns en blomstrande marknad för alla slags varor utöver de grundläggande behoven, från fina kläder till konstverk. Men ”konsumtionssamhället” i England, hur nytt det än må ha varit i fråga om marknadens storlek och utbudet av varor, skilde sig inte kvalitativt från borgerliga marknader på andra håll i Europa. Inte heller skilde sig sådana konsumentmarknader i grunden från Europas medeltida borgarkultur, och deras rent kvantitativa tillväxt räckte inte för att skilja dem i grunden från tidigare perioders lyxhandel. För att identifiera vad som verkligen var nytt och särskiljande, som representerade ett stort kvalitativt brott med gamla ekonomiska mönster och en ny systemlogik, måste vi leta någon annanstans.
Det kan vara missvisande att definiera den nya ekonomins särdrag i Storbritannien genom att betona ”medelklassens” växande rikedom eller antalet konsumenter som kunde köpa ett brett utbud av varor för att förbättra sin komfort, sitt nöje, sin estetiska njutning eller sin status. Mer utmärkande var ökningen av antalet personer som tvingades köpa – inte livets överflöd utan de mest grundläggande varorna och redskapen för dagligt uppehälle och självreproduktion. För att en sådan marknad skulle kunna växa fram krävdes naturligtvis inte bara köplust utan också tvång. I det historiska ögonblicket mellan agrar och industriell kapitalism kan arbetarnas köpkraft faktiskt ha varit ovanligt stor, och utan tvekan blev definitionen av nödvändighet alltmer elastisk och omfattade i allt högre grad tillverkade redskap för det dagliga livet, såsom industriellt tillverkade köksredskap och matbestick. Men tvång är kärnan i den nya ekonomiska dynamiken, och på denna typ av marknad var till och med förmågan att köpa föremål utsatt för strikta begränsningar. Det var förvisso en nyhet att så många arbetare nu var konsumenter, men den specifika logiken på denna nya marknad var lika beroende av konsumenternas fattigdom som lyxhandeln var beroende av rikedom.
Det räcker dock inte att säga att det först i England och sedan i Storbritannien uppstod en historiskt sett aldrig tidigare skådad massmarknad för billiga vardagsvaror. Det som slutligen skiljer denna marknad från tidigare marknader för basala förnödenheter är det faktum att relativt fattiga konsumenters konsumtionsbehov inom ramen för kapitalistiska egendomsförhållanden blev drivkraften för en ny typ av marknad, också i den meningen att denna marknad påverkade produktionen på helt nya sätt. De nya konsumtionsmönstren påverkade produktionen direkt som aldrig förr, inom ramen för en redan integrerad och alltmer konkurrensutsatt nationell marknad. Den engelska jordbruksproduktionen under jordbrukskapitalismens tid försörjde i stor utsträckning sin egen inhemska marknad med livsmedel, och som vi har sett var England under en tid till och med nettoexportör av spannmål. Samtidigt var utvecklingen av produktivkrafterna på landsbygden en följd av förändringar i de samhälleliga egendomsförhållandena som så småningom också skapade en massa lönearbetande konsumenter. Det engelska jordbruket var tillräckligt produktivt i sig självt – inte bara, som det holländska, genom bytesmedel, beroende av ett överflöd av rent kommersiella tillgångar – för att försörja en stor befolkning som inte längre var engagerad i jordbruksproduktion, medan den brittiska industrin utvecklades tack vare billiga basvaror, som bomullstyg, och deras tillgänglighet för den växande massmarknaden.
Utvecklingen av ett massproletariat som anställdes av kapitalet representerade den ultimata utvecklingen av det direkta förhållandet mellan produktion och konsumtion. (Den representerade naturligtvis också en grundläggande motsägelse: samma förhållanden som åstadkom integrationen av produktion och konsumtion, samma krafter som övervann det gamla kommersiella systemets splittring, samma krav på konkurrens och kapitalackumulation, med deras systematiska tendens till överkapacitet, säkerställde också en regelbunden obalans mellan produktion och konsumtion, en ny och systematisk disjunktion mellan utbud och efterfrågan. I det gamla kommersiella systemet, med dess rumsliga och strukturella kopplingar mellan produktion och konsumtion, mellan utbud och efterfrågan, kunde det förvisso förekomma obalanser, men de var så att säga tillfälliga, uppkomna av misstag snarare än av tvång. Avsaknaden av tävlingsimperativ innebar att det inte fanns några mekanismer som motverkade att sådana obalanser uppstod regelbundet, allra minst obalanser som berodde på överkapacitet). Proletariatet utgjorde både en produktionskraft och en masskonsumtionsmarknad, och proletariatets tillstånd i båda dess aspekter formade utvecklingen av produktivkrafterna.
Den allmänna varufieringen av arbetskraften i form av lönearbete i en konkurrensutsatt miljö, med systematiska krav på ökad arbetsproduktivitet, tvingade kapitalet, som redan drevs av konkurrenstryck, att utvinna maximalt mervärde från arbetarna under den begränsade tid då det kontrollerade arbetskraften hos dessa juridiskt fria arbetare. Samtidigt bestämde dessa egendomslösa lönearbetare, som var beroende av marknaden för alla sina materiella behov, produktionens karaktär inte bara genom sin egen produktiva aktivitet utan också genom sin konsumtionsförmåga.
Denna typ av konsumtion utgjorde en marknad som var unikt bred och inkluderande, men också unikt begränsad i sina resurser. Som en klass som var helt beroende av att byta ut en penninglön mot de mest grundläggande existensmedlen representerade proletariatet en större marknad i ett mer eller mindre enhetligt geografiskt område och i en mer eller mindre integrerad ekonomi än vad som någonsin tidigare hade funnits. Men det var också en marknad vars konsumenter hade en begränsad konsumtionsförmåga. Denna särpräglade kombination skapade naturligtvis sina egna krav på kostnadseffektiv produktion. Produktion för denna marknad krävde att man kompenserade konsumenternas brist på välstånd med kvantitet, vilket skapade ett tryck att producera billigt, ett tryck som förstärkte den kostnadskänslighet som redan fanns på grund av konkurrensen och behovet av att investera i tekniska medel för att förbättra arbetsproduktiviteten. Detta var med andra ord det första ekonomiska systemet i historien där marknadens begränsningar drev på produktionskrafterna istället för att hämma dem.
Så länge produktionen av medel för överlevnad och självreproduktion inte är marknadsberoende finns det inget kapitalistiskt produktionssätt. Med industrikapitalismens intåg hade marknadsberoendet verkligen trängt in på djupet av samhällsordningen. Men dess förutsättning var ett redan väletablerat och djupt rotat marknadsberoende, som sträckte sig tillbaka till den engelska agrarkapitalismens tidiga dagar, då produktionen av livsmedel blev föremål för konkurrensens krav. Detta var en unik samhällsform där de viktigaste ekonomiska aktörerna, både konsumenter och producenter, var marknadsberoende på ett historiskt sett oöverträffat sätt.
De engelska böndernas marknadsberoende grundade sig inte bara på behovet av att byta för att få varor som de inte kunde producera, utan också på den speciella relationen mellan ”ekonomiska” arrendatorer och jordägare som saknade extraekonomisk makt. Inte ens den produktiva förmågan att vara självförsörjande inom jordbruket skulle göra producenterna i England mindre marknadsberoende. Deras marknadsberoende var särskilt strängt, allt-eller-inget, och det lindrades inte på något sätt av en mer än tillräcklig produktionskapacitet.
Den engelska situationen var alltså unik på flera sätt. Producentens tillgång till mark bestämdes direkt av marknaden, och den grad av marknadsframgång som krävdes för att behålla äganderätten bestämdes inte av producenten själv, av hans familjs behov eller av deras egna konsumtionsmönster – eller för den delen av deras egen vinsthunger. Innehavet av god och riklig mark eliminerade inte eller minskade inte ens beroendet av marknaden. Tvärtom var beroendet av marknaden – genom ekonomiska arrenden – en förutsättning för att få tillgång till den typen av mark, och mer framgångsrika jordbrukare hade sannolikt större tillgång till mer mark. Producenter som hade möjlighet att konkurrera och maximera vinsten var därför sannolikt de som i störst utsträckning var tvungna att göra det. Detta tvång härrörde i första hand från deras relation till konsumenter som själva saknade icke-marknadsmässig tillgång till tillägnelsemedel, jordägare som förlitade sig på ekonomiska metoder för att utvinna överskott. På så sätt blev vinsten – inte direkt konsumtion eller utbyte – det omedelbara målet för produktionen, och för första gången i historien utvecklades en exploateringsform som systematiskt drev på produktivkrafternas utveckling.
De långsiktiga konsekvenserna av Englands agrara kapitalism för den efterföljande ekonomiska utvecklingen borde vara ganska uppenbara. Även om detta inte är rätt plats att i detalj utforska sambanden mellan jordbrukskapitalismen och Englands utveckling till den första ”industrialiserade” ekonomin, är vissa punkter självklara. Vi kan åtminstone skissera de sätt på vilka industrikapitalismen förutsatte sin agrara form.
Utan en produktiv jordbrukssektor som kunde försörja en stor arbetsstyrka utanför jordbruket skulle världens första industrikapitalism knappast ha uppstått. Utan Englands agrara kapitalism skulle det inte ha funnits någon egendomslös massa som var tvungen att sälja sin arbetskraft för en lön. Utan denna egendomslösa icke-jordbruksarbetande arbetskraften skulle det inte ha funnits någon massmarknad för billiga vardagsvaror – som livsmedel och textilier – som drev på industrialiseringsprocessen i England. Det är värt att betona att denna stora marknad bara fick sin speciella karaktär inte av sin ovanliga storlek utan också på grund av sina begränsningar, den relativa fattigdomen hos konsumenterna som efterfrågade billiga varor för dagligt bruk. Den hade mer gemensamt med senare tiders masskonsumtionsmarknader än med den ”klassiska” handelns lyxvaror.
Slutligen (detta är utan tvekan en mer omstridd punkt), skulle det utan den engelska kapitalismen förmodligen inte ha funnits något kapitalistiskt system över huvud taget: det var konkurrenstrycket från England, särskilt det industrialiserade England, som i första hand tvingade andra länder att främja sin egen ekonomiska utveckling i kapitalistisk riktning. Stater som fortfarande agerade enligt förkapitalistiska handelsprinciper, eller geopolitisk och militär rivalitet som i princip inte skilde sig från äldre, feodala konflikter om territorium och plundring, skulle drivas av Englands nya konkurrensfördelar att främja sin egen ekonomiska utveckling på liknande sätt.[60]
Åtminstone gjorde den agrara kapitalismen industrialiseringen möjlig. Att säga så mycket är redan att säga en hel del. De förutsättningar som skapades av den agrara kapitalismen – förändringar i egendomsförhållandena, i den inhemska marknadens storlek och karaktär, i befolkningens sammansättning och i karaktären och omfattningen av den brittiska handeln och det brittiska imperiet – var mer betydande och långtgående än de rent tekniska framsteg som industrialiseringen krävde. Detta är sant i två avseenden: för det första var rent tekniska framsteg inte ansvariga för den så kallade ”jordbruksrevolutionen” som lade grunden för industrialiseringen; och för det andra var de tekniska förändringar som utgjorde den första ”industriella revolutionen” i alla fall blygsamma.”
Huruvida den jordbrukskapitalismen gjorde industrikapitalismen inte bara möjlig utan också nödvändig eller oundviklig är en annan fråga, men det fanns en stark historisk drivkraft i den riktningen. En integrerad marknad som tillhandahöll billiga livsförnödenheter för en växande massa konsumenter och svarade mot ett redan väletablerat konkurrenstryck skapade en ny och specifik ”processlogik”, vars resultat blev industrikapitalism. Denna marknad, och de egendomsförhållanden som den var rotad i, tillhandahöll inte bara medel utan också behovet av att producera konsumtionsvaror i en ny skala, och dessutom producera dem kostnadseffektivt, på sätt som bestämdes av konkurrensens, ackumulationens och vinstmaximeringens krav, tillsammans med deras krav på förbättrad arbetsproduktivitet.
Med andra ord, i motsats till Polanyis förslag att ”marknadssamhället” var ett svar på vissa tekniska utvecklingar i ett kommersiellt samhälle, är den slutsats vi kan dra av den agrara kapitalismens historia att en kapitalistisk dynamik som är rotad i en ny form av egendomsförhållanden föregick industrialiseringen, både kronologiskt och orsaksmässigt. I själva verket var ett slags ”marknadssamhälle” – där producenterna var beroende av marknaden för att få tillgång till livsmedel, arbetskraft och självreproduktion och underkastade marknadens krav – inte ett resultat av industrialiseringen utan dess främsta orsak. Endast en förändring av de samhälleliga egendomsförhållandena som tvingade människor att producera i konkurrens (och inte bara köpa billigt och sälja dyrt), en förändring som gjorde tillgången till medel för självreproduktion beroende av marknaden, kan förklara den dramatiska revolutioneringen av produktivkrafterna som är unik för den moderna kapitalismen.
Industrialiseringen var alltså resultatet av, inte orsaken till, marknadssamhället, och kapitalismens rörelselagar var orsaken till, inte resultatet av, massproletariseringen. Men det var naturligtvis inte slutet på den kapitalistiska utvecklingen. Proletariseringen, som innebar att arbetskraften fullständigt blev till en vara, skulle ge marknaden nya och mer långtgående tvångsbefogenheter genom att skapa en arbetarklass som var helt marknadsberoende och helt sårbar för marknadens disciplin, utan medling och utan alternativa resurser. Medan både kapital och arbetskraft på olika sätt var underkastade marknadens opersonliga krafter, skulle marknaden själv i allt högre grad bli en viktig axel för klassuppdelningen mellan exploatörer och exploaterade, mellan köpare och säljare av arbetskraft. I den meningen var den ett nytt tvångsinstrument för kapitalet, den ultimata disciplinen i dess kontroll av arbetskraften och en ny arena för klasskampen.
Utan tvekan förlitade sig andra samhällen, särskilt Englands kommersiella rivaler, på handeln för att tillgodose vissa grundläggande försörjningsvillkor. Men i inget av dessa samhällen var produktionen utsatt för samma marknadsberoende. Mer specifikt var tillgången till själva medlen för jordbruksproduktion, till jord, och i inget av dem var tillägnandet marknadsberoende på samma sätt som det var för de engelska egendomsförhållandena; och i inget av dem var tillägnandet marknadsberoende på samma sätt som det var för de engelska ägarklasserna redan från den tidiga moderna perioden.
Effekten av det engelska systemet ledde inte bara till att jordbruksproducenter och jordägare på ett unikt sätt utsattes för marknadens krav och konkurrenskraftig produktion, utan också till en massfördrivning som skapade både arbetskraft och marknad för helt nya former av industriell produktion. Slutresultatet blev ett produktionssystem, med ömsesidigt förstärkande jordbruks- och industriella sektorer, som på ett unikt sätt kunde påtvinga andra delar av världen sina konkurrensvillkor, och med det kom ett nytt kommersiellt system. Därefter, och i synnerhet med den brittiska industrikapitalismens intåg, skulle den ekonomiska utvecklingen på andra håll, från Storbritanniens europeiska grannar till de mest avlägsna hörnen av den koloniala världen, bestämmas av kapitalismens nya krav.
När den första kapitalismen antog sin industriella form, blev marknaden som ett medel för utbyte och cirkulation verkligen en transmissionsrem för kapitalistiska konkurrenstryck. Från och med då skulle ekonomier som ingick i det internationella handelssystemet och som var beroende av det för sina materiella behov, oavsett vilka sociala egendomsförhållanden som rådde, vara underkastade kapitalistiska krav.
Även om kapitalismens ursprung berodde på den sociala relationen mellan marknadsberoende producenter och konsumenter, var producenterna, även i avsaknad av klassutnyttjande, underkastade marknadens krav när varufiering och konkurrens blev en praktiskt taget universell form av social reproduktion. Detta gällde för oberoende bönder och skulle ha gällt i lika hög grad för oberoende arbetarkollektiv inom industrin. Dessa krav skulle i sin tur medföra starka påtryckningar för att omvandla egendomsförhållandena, för att reproducera klassförhållandet mellan kapital och arbete. Allteftersom den kapitalistiska utvecklingsprocessen fortskred, med massfördrivning och allmän kommersialisering av arbetskraften, utvecklades helt nya och ännu mer oundvikliga krav på konkurrens och kapitalackumulation.
Det kapitalistiska systemet befinner sig naturligtvis i ständig utveckling och förändring. Men vi kan inte förstå dess nuvarande förändringsprocesser och motsättningar om vi inte lyckas spåra dem till deras grunder. Kapitalismens uppkomst kan inte förklaras som ett resultat av tekniska förbättringar, ”den västeuropeiska trenden av ekonomiskt framåtskridande” eller någon annan transhistorisk mekanism. Den specifika omvandling av egendomsförhållandena som satte igång en historiskt unik ”utveckling” av produktivkrafterna kan inte tas för given. Att erkänna detta är avgörande för att förstå kapitalismen – för att inte tala om villkoren för dess avskaffande och ersättande med en annan samhällsform. Vi måste erkänna inte bara de kapitalistiska kravens fulla kraft, tvånget till ackumulation, vinstmaximering och ökande arbetsproduktivitet, utan också deras systemiska rötter, så att vi förstår varför de fungerar som de gör.
Alla de större makterna i 1500- och 1600-talets Europa var djupt involverade i koloniala äventyr, erövring, plundring och imperialistiskt förtryck. Dessa äventyr var dock förknippade med mycket olika slags ekonomisk utveckling, varav endast en var kapitalistisk. I själva verket var det enda entydiga exemplet på kapitalistisk utveckling, England, märkligt långsamt med att börja ägna sig åt kolonialism i fjärran länder, eller att ens ta kontrollen över handelsrutterna, och utvecklingen av dess soeciella samhälleliga egendomsförhållanden hade redan kommit en bra bit på vägen innan landet blev en viktig deltagare i den koloniala kapplöpningen. Därför är sambandet mellan kapitalism och imperialism långt ifrån enkelt och okomplicerat.
En vanlig framställning av sambandet mellan imperialism och kapitalism, som ofta förknippas med vänsterversioner av kommersialiseringsmodellen, gör gällande att europeiska imperialistiska satsningar i den Nya världen, Afrika och Asien var avgörande för den process av primitiv ackumulation, som ledde fram till kapitalismen. Imperialismen gjorde det möjligt för proto-kapitalister i Europa att ackumulera den kritiska massa av rikedom som krävdes för att ta det språng framåt som skilde Väst från andra samhällen, som dittills hade varit mer framskridna kommersiellt, teknologiskt och kulturellt. Samtidigt länsade den imperialistiska utsugningen de utomeuropeiska ekonomierna på resurser och hejdade deras utveckling.
En del versioner av detta synsätt framhåller betydelsen av de rikedomar i form av guld och silver som samlats ihop i den Nya världen. Här blir det avgörande – eller åtminstone symboliska – årtalet 1492, då Columbus (oavsiktligt) hamnade i Amerika. Andra framhåller betydelsen av den senare slavhandeln och de rikedomar som slavplantagerna gav upphov till, framför allt sockerhandeln. Ytterligare några framhåller betydelsen av det brittiska imperiet i Indien för industrialiseringsprocessen.[61]
Men det hjälper oss inte mycket att förklara kapitalismens uppkomst genom att åberopa imperialismens bidrag till den primitiva ackumulationen, eller tillskriva den en avgörande roll för kapitalismens uppkomst. Brittisk kolonialism i fjärran länder släpade inte bara efter de europeiska rivalernas imperialistiska satsningar, utan förvärvet av kolonial rikedom släpade också efter den egna inhemska kapitalistiska utvecklingen. Spanien däremot, den främsta tidiga kolonialmakten och ledande vad gällde primitiv ackumulation av klassiskt slag, samlade på sig enorma rikedomar framför allt från gruvorna i Sydamerika och var välförsett med kapital i dess klassiska bemärkelse, men kom inte att utvecklas i kapitalistisk riktning. I stället använde man sina enorma koloniala rikedomar till i huvudsak feodala syften, särskilt krig som ett medel för utomekonomisk tillägnelse, och till att bygga upp det habsburgska imperiet i Europa. Efter att ha bränt sitt ljus i båda ändar och överbeskattat sitt europeiska imperium gick det under 1600- och 1700-talen in i en djup och långvarig nedgång.
Det är heller inte helt lätt att spåra orsakssambanden mellan imperialismen och den senare utvecklingen mot industrikapitalism. Exempelvis har marxistiska historiker övertygande hävdat, mot många argument om motsatsen, att slaveriet, det europeiska imperiets största brott, utgjorde ett viktigt bidrag till industrikapitalismens utveckling.[62] Men även här måste vi ha klart för oss att Storbritannien inte var ensamt om att använda sig av kolonialt slaveri och att det på andra håll skulle få andra följder. Andra europeiska stormakter samlade på sig stora rikedomar med hjälp av slaveriet och från handeln med socker eller beroendeframkallande varor som tobak, som, har det hävdats, underblåste handeln med levande människor.[63] Men återigen var det bara i Storbritannien som dessa rikedomar omvandlades till industrikapital.
Frågan är därför ännu obesvarad hur det kom sig att kolonialismen i det ena fallet var förknippad med kapitalism, men inte i det andra. Även de som är mindre intresserade av kapitalismens ursprung än av den industriella revolutionen, då Storbritannien verkligen hade blivit en framstående imperialistisk makt, måste vi fortfarande förklara varför imperialismen i detta fall ledde till industrikapitalism, men inte i andra.
Det är mycket svårt att undgå slutsatsen att mycket, om inte rent av allt, berodde på de samhälleliga egendomsförhållandena som rådde hemma hos imperiemakten, de speciella villkor för systemisk reproduktion som var förknippade med dessa egendomsförhållanden, och de speciella ekonomiska processer som dessa satte i rörelse. De rikedomar som ackumulerats genom kolonial exploatering kan i betydande grad ha bidragit till en fortsatt utveckling, även om det inte var någon nödvändig förutsättning för kapitalismens uppkomst. Och när den brittiska kapitalismen, i synnerhet i dess industriella form, väl etablerats kunde den påtvinga kapitalistiska krav på andra ekonomier med andra samhälleliga egendomsförhållanden. Men inga koloniala rikedomar kunde ha fått dessa effekter utan de krav som uppkom genom de inhemska egendomsförhållandena i England. Om rikedomarna från kolonierna och slavhandeln bidrog till den industriella revolutionen i Storbritannien berodde det på att den brittiska ekonomin sedan länge hade omformats av kapitalistiska samhälleliga egendomsförhållanden. De verkligt enorma ekonomiska rikedomar som hade ackumulerats i Spanien och Portugal fick däremot inga sådana följder på grund av att de tveklöst var icke kapitalistiska ekonomier.
Det går ändå att identifiera en specifikt kapitalistisk form av imperialism, en imperialism som mer var resultatet av än orsaken till en kapitalistisk utveckling och som skiljer sig från andra europeiska former. Låt oss därför först med några ytterst breda penseldrag teckna bilden av de traditionella, förkapitalistiska formerna av imperialism och det sätt på vilket de förhöll sig till det imperialistiska landets inhemska förkapitalistiska samhälleliga egendomsförhållandena.
Som vi har sett tog sig tillskansandet av rikedom i förkapitalistiska samhällen – oavsett om det bara handlade om att möta samhällets materiella behov eller att öka utsugarnas rikedom – så att säga en absolut form: att krama mer ur de direkta producenterna i stället för att öka arbetsproduktiviteten. Det innebär att den förkapitalistiska utsugningen som allmän regel skedde med utomekonomiska medel, genom direkt tvång, där militära, politiska och rättsliga medel användes för att pressa fram mervärde av de direkta producenterna, som normalt förfogade över produktionsmedlen. Även av det skälet var relationerna av ekonomisk utsugning mellan klasserna oskiljaktiga från icke ekonomiska relationer såsom de politiska relationerna mellan härskande och underlydande. Vad handeln i dessa samhällen beträffar, så skedde det vanligen genom att utnyttja främlingskapet, köpa billigt och sälja dyrt, vanligen på separata marknader, och man var därvid mer beroende av utomekonomiska fördelar av olika slag än av konkurrensutsatt produktion.
Den imperialistiska expansionen tenderade att följa samma logik. I en del fall handlade det huvudsakligen om en förlängning av ett tvångsmässigt, utomekonomiskt, absolut beslagtagande: militär makt användes för att pressa skatter och bidrag ur underlydande territorier, erövra mer territorium och naturtillgångar, tillfångata och förslava människor. I andra fall skedde det till förmån för icke kapitalistisk handel, där vinsten uppkom genom handel eller genom urval på många separata marknader. I sådana fall kunde utomekonomisk makt användas för att trygga handelsvägar, tvinga igenom monopol, skaffa sig ensamrätt på någon värdefull vara, osv.
Tänk bara på några av den europeiska kolonialismens typiska drag under denna tidiga moderna period. Mycket av den hade inget att göra med att upprätta kolonier med folk från metropolen, utan mer med att skaffa sig kontroll över viktiga handelsvägar eller handelsmonopol, eller att skaffa sig ensamrätt på någon värdefull vara. Det spanska imperiet i Nord- och Sydamerika, som länge var det dominerande utomeuropeiska imperiet på andra sidan haven, var mindre intresserat av handel än av att ackumulera guld och silver från gruvorna i Sydamerika. Spaniens ekonomi blev så beroende av denna kassakista att många bedömare hävdat att det, på bekostnad av handel och jordbruksproduktion, hindrade landets ekonomiska utveckling.
Där kolonier etablerades tenderade det att ske i syfte att gynna handeln, antingen genom att upprätta handelsstationer eller genom mer omfattande ockupation av landområden. Den sortens kolonier hade inte alltid något att göra med produktion, eller också syftade produktionen till att förse imperiemaktens handelsflotta med förnödenheter – vilket exempelvis var fallet när holländarna upprättade Kapkolonin i södra Afrika.
Ett annat exempel på kapitalistiskt imperium var fransmännens kolonisering av Kanada, där det främsta ekonomiska målet var pälshandeln. Samtidigt etablerades en typ av nybyggarkolonier, som inte förefaller ha haft någon direkt ekonomisk funktion. Herremännen i Nya Frankrike upprättade en ekonomi för livsuppehället, medvetet (om än löst) med feodalismen som förebild. Vilket syfte det än kan ha haft för moderlandet fanns här inget, vare sig i koloniernas utformning eller mål, som antyder någon som helst koppling till eller inriktning mot en kapitalistisk utveckling.
I andra fall, där produktionen utvecklades som ett bihang till handeln. tenderade den att baseras på förkapitalistisk utomekonomisk exploatering: detta gäller i synnerhet slavplantagerna, som flera europeiska makter uppmuntrade, framför allt för att komma över den omfattande sockerhandeln, eller det spanska systemet med encomienda, som gick ut på att förslava ursprungsbefolkningen. Kapitalismen innebar förstås inte att dessa gamla imperievanor upphörde. Tvärtom skapade den nya motiv, nya behov, för att fortsätta vissa av dem med än större kraft, i synnerhet slaveriet. Men poängen är att den skapade en helt ny logik på egen hand, nya former av tillägnelse och exploatering med sina egna regler och krav, och detta ledde till en ny imperialistisk dynamik, som också påverkade äldre former av utsugning.
Det växande kapitalistiska systemets nya dynamik ledde till en ny form av kolonisering och en ny sorts imperialistisk drivkraft: inte bara den uråldriga törsten efter rikedomar och plundring, utan, mer specifikt, en utåtriktad expansion av samma kapitalistiska drivkrafter som fanns på den inhemska marknaden, kraven på produktion genom konkurrens och kapitalackumulation.
Kapitalistiska krav skapade också nya motiv och rättfärdiganden av tvångsfördrivning. I förkapitalistiska samhällen är mark med tillhörande arbetskraft, arbetskraft som är tillgänglig för utomekonomiskt tvång, i allmänhet mer värdefullt än marken i sig. Kontroll över människor är viktigare än att ha direkt kontroll över mark. I sin jakt på sydamerikanska rikedomar använde sig t ex det spanska imperiet, samtidigt som man helt klart ägnade sig åt folkmord, i stor omfattning av ursprungsbefolkningarna och deras tekniska kunnande. Kapitalismen har förvisso behov av arbetskraft, men när konkurrensen driver på ökningar av arbetsproduktiviteten tillkommer helt nya anledningar att koncentrera egendomen och helt nya skäl för att beröva de direkta producenterna deras egendom. I England ledde detta t ex till att det uppstod en egendomslös överskottsbefolkning av potentiella koloniala bosättare – och det är lätt att se skillnaden mellan England och ett bondesamhälle som Frankrike, där det aldrig uppstod den sortens överskottsbefolkning.
Englands förhållande till Irland under den tidiga moderna perioden ger en inblick i den tidiga kapitalistiska imperialismens dynamik. De samhälleliga processer och ideologiska strategier som förknippas med den engelska jordbrukskapitalismen framgick där helt klart och det irländska exemplet utgör en belysande introduktion till de skillnader som höll på att uppstå mellan kapitalistisk imperialism och tidigare former. De processer som intresserar oss ägde rum från Tudorkoloniseringen på 1500-talet till Cromwells erövring i mitten av 1600-talet. Det fanns då redan en lång historia av engelska invasioner och försök att underkuva de vilda irländarna, men en betydande förändring inträffade i slutet av 1500-talet. Precis vid den tidpunkt då Tudormonarkin höll på att konsolidera staten i England, började den också försöka påtvinga Irland statens hegemoni och det är belysande att se förändringarna av dess kontrollstrategier.
Det hade länge förekommit försök att underkuva Irland med direkta militära medel, och på 1500-talet gjordes flera misslyckade försök att upprätta privata militära bosättningar som försvar mot irländska uppror. Detta var i själva verket en feodal modell för imperialistiskt styre, där ett slags feodalt herravälde användes för att dominera en underordnad befolkning med utomekonomiska medel. Tudormonarkin försökte utvidga sitt välde över Irland med våld på ett mer systematiskt sätt, där staten dominerade, men den försökte också med något nytt, vilket skulle få långtgående konsekvenser för den brittiska imperialismens utveckling.
I slutet av 1500-talet undergick Englands irländska strategi något som liknar en omedelbar förvandling från feodalism till kapitalism. Tudorstaten bestämde sig för att inleda en mer aggressiv koloniseringsprocess. Men försöket att utöva utomekonomisk kontroll med en mer effektiv militär erövring kompletterades denna gång med försök att tvinga igenom en slags ekonomisk hegemoni, där militärt våld sattes in för att införa ett nytt ekonomiskt system samt en ny politisk och rättslig ordning.
År 1585 tillkännagav den engelska regeringen t ex en plan för att i Munster återskapa samma förhållanden som i sydöstra England, genom att överlåta exproprierad mark till nybyggare, som avsåg att införa ett engelskt jordbruk i området. Syftet var förstås inte bara att introducera vissa grödor eller viss teknik. Den ytterst tydliga avsikten var att upprätta en ekonomisk ordning av engelsk modell, en ny sorts ekonomi baserad på nya sociala relationer inom jordbruket, nya relationer mellan jordägare och arrendator, av samma slag som de som drev på förändringarna i England. Den engelska statens nya imperialistiska projekt, som bihang till direkta former av militärt styre, var att underkuva irländarna genom att förvandla deras samhälleliga egendomsrelationer och införa jordbrukskapitalism. Det mest effektiva sättet att uppnå denna omvandling var förstås fortfarande direkt makt över irländarna eller att helt fördriva dem från deras mark. Men även om det inte skulle gå att framgångsrikt absorbera Irland i den engelska staten, kunde det införlivas i Englands ekonomiska omloppsbana och underkastas dess ekonomiska tvångsmedel, som en utvidgning av den engelska ekonomin.
Engelsmännen började tvångsexpropriera irländarna och låta engelsmän och skottar, med eller utan irländska arrendatorer, ta över deras mark. Det militära våldet, som nådde sin brutala höjdpunkt i mitten av efterföljande århundrade med Cromwells erövring, skulle fortsätta att vara ett oumbärligt redskap för imperiet. Men följden av den nya strategin blev också att de irländska klanledarna tvingades anpassa sig till de relationer mellan jordägare och arrendatorer som rådde i England och även uppmuntra engelsmän och skottar att slå sig ner på irländsk mark. Utan tvivel var detta delvis en följd av den urgamla sedvänjan att eliten i underlydande länder började samsas med imperieherrarna, det fanns säkert också rent ekonomiska drivkrafter, den ekonomiska konkurrensens krav. Följden av detta försök att omvandla de rådande egendomsförhållandena och på så sätt berika imperiets herrar, blev utarmningen av det stora antalet människor som berövades sin egendom och trängdes ut i det nya systemets utkanter..
Avsikten var inte att göra Irland till en ekonomisk konkurrent, inte ens till förmån för de koloniala bosättarna. I stället handlade det om att göra Irland ekonomiskt beroende av England, möjligt att exploatera för metropolens intressen. Så snart Irlands handelsmässiga expansion blivit ett konkurrensmässigt hot, vilket det fanns tecken på under 1600-talet, införde engelsmännen restriktioner som hämmade utvecklingen – med ett mönster som skulle upprepas under imperiets hela kapitalistiska historia. Den historien utgör ett exempel på kapitalismens grundläggande motsättningar: behovet att driva igenom sina krav i så allmän skala som möjligt och behovet att begränsa de skadliga konsekvenser som denna universella inriktning leder till för kapitalet som sådant.
Exemplet Irland blev, ganska medvetet, en imperiemodell för engelsmännen. Den aggressiva kolonialism som Tudorstaten lanserade där blev det elisabetanska Irlands främsta arv till den engelska koloniseringen av den Nya världen.[64] Till och med delar av samma personal hittade vägen till Amerika och andra platser. Engelsmän som skolats i det koloniala äventyret på Irland tog med sina erfarenheter till kolonierna i Amerika, för att inte tala om skottarna som på Irland spelade den roll som skulle utgöra inledningen till en lång tradition av att stå i tjänst åt det brittiska imperiet. För irländarna själva innebar den expropriering de utsatts för också att de fick lämna hemlandet och bosätta sig i kolonierna. En del av de katolska jordbrukarna på Irland lärde sig dessutom läxan alltför väl och slog sig t ex ner i Västindien, där de medverkade till att låta kontraktsanställda arbetare från Irland utöka arbetsstyrkan. Framför allt efter de omfattande vräkningar som följde på Cromwells erövring kan irländarna ha utgjort den största enskilda vita invandringen till Västindien på 1600-talet.
Den irländska modellen representerade alltså ett annat mönster av imperialistisk bosättning som skilde sig från andra europeiska imperier, en form av kolonial makt som ersatte rådande egendomsförhållanden med nya som hade marknaden som drivkraft. Den sociala omvandlingen skedde vanligen genom våldsam expropriering och, i synnerhet i den Nya världen, till och med folkmord. Men även där det inte fanns något direkt kolonialt styre, eller åtminstone i avsaknad av framgångsrik direkt makt, kunde det nu bli möjligt att tvinga igenom en ny ekonomisk ordning med egna tvångsmedel – kanske det första strukturanpassningsprogrammet någonsin.
Det brittiska imperiets senare utveckling, framför allt i Asien och Afrika, skulle leda till en rad olika imperieformer, en del av dem tämligen olika de tidiga koloniala bosättningarna. Särskilt i Indien konfronterades imperiestaten med en tätbefolkad och ekonomiskt avancerad makt, med djupt rotade och komplexa politiska förhållanden. Metoder och ideologier måste skapas som kunde möjliggöra och rättfärdiga att en mäktig stat dominerade en annan. Militärt våld och erövringar var förstås hela tiden centrala för det imperialistiska projektet, med eller utan kolonier av bosättartyp. Även om vita bosättarkolonier fortsatte att existera på olika håll skulle den modell som skapats på Irland hamna i skuggan av andra former. Ändå kan man säga att det fanns former där denna modell förebådade den framtida utformningen av kapitalistisk imperialism och en del av dess principer har överlevt fram till idag. Fördrivning och utplånande av traditionella egendomsrättigheter av ett eller annat slag, har givetvis fortsatt, men framför allt har kapitalismen utvecklat det ekonomiska tvånget till det yttersta, och det skiljer sig från direkt politiskt och militärt tvång, inte bara som en form av klassherravälde, utan också som en form för imperialistiskt herravälde.
I dagens globaliserade ekonomi har gamla former av militärt underkuvande och direkt styre till stora delar ersatts av ekonomiskt tvång och den kapitalistiska marknadens krav har manipulerats för att gynna ett fåtal imperialistmakters intressen, i synnerhet en speciell. Bakom den nya globala ekonomiska ordningen står förvisso den mäktigaste militärmakt som någonsin funnits och det ständiga hotet om att USA ska ingripa militärt, med eller utan täckmanteln av internationellt samarbete, är en oumbärlig del av globaliseringen. Men idag har de gamla koloniala bosättarnas roll som verktyg för att överföra ekonomiskt tvång övertagits av lokala nationalstater, som agerar som transmissionsremmar för kapitalismens krav och upprätthåller marknadens lagar.
På 1600-talet blev kapitalismens nya logik mer uppenbar och fick, som vi har sett, allt tydligare ideologiska och teoretiska uttryck. I synnerhet när arbetsproduktivitet blev det allt överskuggande målet, tog sig detta framför uttryck i nya begrepp om egendomsrätten. Att göra marken produktiv – dvs förbättra den – blev grundvalen för äganderätten och, mer specifikt kunde oförmågan att förbättra den innebära att man förverkade äganderätten.
Principen om förbättring som grundval för egendomsrättigheter började få genomslag i lagen, i rättstvister om egendom, framför allt om inhägnadsrörelsen [eng. enclosure movement]. Den dök också upp i den politiska teorin, bl a i John Lockes arbeten, som, vilket vi såg i kapitel 5, utvecklade en hel teori om egendomsrätt baserad på denna princip. När vi tittar närmare på hans berömda idé att individen förvärvar rätt till egendom genom att tillföra sitt arbete till den, finner vi i dess kärna begreppet förbättring, idén om produktivitet för profit, idén att den naturliga rätten till egendom härrör ur dess produktiva användning. Människor förvärvar rätt till egendom genom att ge den ett värde – vilket Locke mycket tydligt klargör innebär bytesvärde. Detta fick stora konsekvenser inte bara för den inhemska företeelsen inhägnad, utan också för att göra ursprungsbefolkningen i koloniala områden egendomslös – och på den punkten dolde inte Locke sin agenda.
När Locke skrev om Amerika och dess ursprungsbefolkning förklarade han, som vi sett, att ett amerikanskt tunnland [en acre, 0,4 hektar, ö.a] i det orörda Amerika kunde vara lika bördigt som motsvarande areal i England, men att det inte är värt en tusendel av arealen i England om vi beräknar all den vinst som en indian skulle få från den om det värderades och såldes här. Med andra ord har indianen inte tillfört något bytesvärde till marken, vilket i själva verket innebär att han inte klarat av att tillföra sitt eget arbete till den. Måttet på arbetsinsats är inte ansträngningen utan profitmöjligheterna. Vi kan därför lätt dra slutsatsen att indianen inte klarat av att fastställa sin rätt till marken, som då blir lovligt villebråd för mer företagsamma och rationella kolonialister. Obearbetad mark är slöseri och en person som tillskansar sig den för att förbättra den, genom att öka dess värde, har bidragit med något till mänskligheten, inte avlägsnat något.
Idéhistoriker har framhållit att Locke visserligen inte var den förste teoretikern som hävdade att de som var i stånd och villiga att göra marken bördig kunde lägga beslag på obebodd och oanvänd mark. Däremot kom han med en viktig teoretisk innovation genom att rättfärdiga kolonial erövring av oanvänd mark utan samtycke från någon lokal härskare och därmed försåg nybyggarna med ett principiellt argument som rättfärdigade deras agerande utifrån naturrätten, utan någon hänvisning till civil maktutövning.
Men Lockes innovation går mycket längre än så. Även om marken är bebodd av ursprungsfolk, och även om de själva utnyttjar den, är kolonial expropriering ändå fullt legitim. Hans uppfattning att egendom härrör från värdeskapande, från förbättring som ökar bytesvärdet, innebär inte bara att besittning inte räcker för att fastställa egendomsrätt, eller ens att jakt och samlande kan fastställa egendomsrätt, medan jordbruket kan det, utan också att ett otillräckligt produktivt och vinstgivande jordbruk, med den engelska jordbrukskapitalismens måttstock, i själva verket innebär slöseri. Denna omdefinition av besittning och slöseri innebär att marken i Amerika är fri för kolonisering, eftersom en viss areal i det oförbättrade Amerika inte har skapat något bytesvärde jämförbart med vad som skett med förbättrad mark i England.
Locke skrev detta i slutet av 1600-talet vid en tidpunkt då jordbrukskapitalismen redan fått djupa rötter i det engelska samhället, i synnerhet i landets södra delar som han hade god kännedom om, och när engelsk kolonialism på Irland och i Nordamerika redan hade en väldokumenterad historia. Om man känner till något om denna historia, på hemmaplan och i kolonierna, är det lärorikt att titta tillbaka på Lockes egendomsteori. Locke själv hade ett livligt intresse inte bara av ekonomin på hemmaplan utan också i kolonierna, han skisserad en konstitution för Nord- och Sydkarolina och satsade pengar i slavhandeln och hans egendomsteori täcker förbättringsprojektet i både England och kolonierna, både de inhemska erfarenheterna av jordbrukskapitalism och projektet med upprättande av kolonier, både inhägnadsrörelsen hemma och exproprieringen av ursprungsbefolkningens mark i kolonierna, både de intressen som Lockes mentor, Lord Shaftesbury, hade av produktivt utnyttjande av sina egna egendomar i hemlandet och hans engagemang i de amerikanska kolonierna.
Med allt detta i åtanke kan vi nu se tillbaka på de argument som framfördes av John Winthrop, den förste guvernören i Massachusetts (som hade rötter i Englands irländska bosättningar och hade planerat att slå sig ner på Irland). När han 1629 rättfärdigade den planerade plantagen i New England framförde han argument om indianerna som förebådade Lockes syn på egendomen mer allmänt. Han betonar att indianerna inte har utnyttjat sin mark i enlighet med Guds vilja: för infödingarna i New England inhägnar ingen mark och har heller inget fast boende eller någon tamboskap att förbättra marken med. Så länge kolonisterna ger dem tillräckligt för deras eget (uppenbarligen begränsade) bruk är det således fullt lagligt att ta ifrån dem resten.
Men inte heller detta är det första exemplet på ett resonemang som liknar Lockes rättfärdigande av kolonial expropriering. Det finns exempelvis ett fascinerande dokument skrivet av en av huvudfigurerna bakom den engelska imperialismen på Irland i början av 1600-talet, ett brev från juristen sir John Davies till earlen av Salisbury angående läget på Irland 1610. Syftet med brevet var att redogöra för de rättsliga argument som användes av engelska jurister (som Davies själv) för att motivera satsningarna i Ulsterplantagen, fördrivningen av irländarna och deras ersättande med engelsmän och skottar, med en viss omfördelning bland irländarna själva.
Först förs ett resonemang som visar att kungen har bestämmanderätt över marken, inte bara i enlighet med allmän engelsk rätt, utan också i enlighet med irländsk sedvanerätt (som givetvis i alla fall åsidosatts, eftersom den inte är någon lag alls, utan bara en gemen och orimlig sedvänja). Därefter fortsätter Davies med att visa att kungen inte bara har lagen på sin sida, utan att han också är tvingad av sitt samvete att lägga beslag på irländsk mark:
... Hans majestät är förpliktigad av sitt samvete att använda alla lagliga och rättvisa medel för att höja sitt folk från barbari till civilisation, att försumma detta har från och med nu lagts till som en anklagelse mot den engelska kronan. Civilisationen går inte att införa bland dem med hjälp av de blandade planteringar som några av de infödda har och kolonisera deras egendomar med hjälp av rättspraxis, ty om de själva skulle få rätt att äga hela landet, som deras förfäder gjort i många hundra år i det förgångna, då skulle de aldrig någonsin, om så till världens ände, bygga hus, skapa stadssamhällen eller byar, eller gödsla eller förbättra marken på erforderligt vis. Därför strider det mot både kristen politik och ett gott samvete att låta ett så rikt och bördigt land förbli som en vildmark, när hans Majestät i lagens namn kan avyttra det till personer som kommer att anlägga en civil plantering där.
Än en gång kan hans majestät med gott samvete slå in på denna väg, eftersom detta på många sätt kommer att göra gott för invånarna. Nu ligger hälften av deras mark öde, vilket lett till att den del som är bebodd inte förbättrats till hälften av värdet, men när entreprenörerna [nybyggarna] tar plats där ... då kommer denna mark att bli välförsedd och gödslad. 100 tunnland kommer då att ha mer värde än 5 000 har nu.
Åttio år innan Lockes Andra avhandlingen om styrelseskicket kom ut framförde Sir John Davies egentligen samma argument för kolonialisering av Irland som Locke senare skulle göra för att expropriera indianerna i Amerika, och samma sorts argument som lyftes fram för inhägnadsrörelsen i England och utplånandet av den engelska allmogens sedvanerätt. Även här är kärnan i argumentet förbättring, den ökning av bytesvärdet som följer av förbättrad produktivitet. Även här handlar det inte bara om besittning eller ens fruktbar användning, utan om relativt värde. In i minsta detalj är likheterna närmast kusliga: talet om slöseri, den siffermässiga kalkylen av värdet hos förbättrad jämfört med oförbättrad mark, påståendena om att de förbättrande bosättarna inte tar bort något, utan tvärtom tillfogar något.
Exemplet Irland är betydelsefullt inte bara för att det kom först, utan också på grund av att Irland på 1600-talet var det bästa testlaboratoriet för den engelska samhällsteorin och till och med naturvetenskapen. Vetenskapsmän som var intresserade av att förbättra engelskt jordbruk såg Irland som en perfekt plats för pilotprojekt. En del av de mest innovativa jordbruksteknikerna testades på Irland. Irland betraktades också som den idealiska platsen för vad som, på Bacons manér, brukade kallas den naturliga lösningen på olika metoder och institutioner.
Politiska och ekonomiska tänkare som William Petty betraktade Irland i dessa ordalag. Under åren 1671-1672 skrev han exempelvis en självmedveten naturhistoria i Bacons anda, An Essay of Political Anatomy, om Irlands politiska anatomi, tryckt 1691.[65] Han skriver där att han valde Irland som sitt exemplariska politiska djur och då följde mönstret från medicinstudenter, som tränar sig att undersöka på billiga och vanliga djur, sådana som de har bäst kännedom om, och där det är minst risk att blanda ihop och bli förvirrad av de olika delarna. Han säger att han känt till detta speciella politiska djur ända sedan dess embryonala stadium. Vad han menar är att han känt Irland sedan Cromwells erövring, då Petty tjänstgjorde som hans allmänne uppsyningsman i det erövrade territoriet och i denna egenskap spelade en ledande roll i att med våld driva igenom omstruktureringen av det irländska samhället.
I själva verket var Englands koloniala erfarenheter, på Irland och i Amerika, en viktig faktor i vad som skulle kunna betecknas som den engelska kapitalismens självmedvetenhet, vilket gjorde logiken i de inhemska egendomsrelationerna i England tydligare. Förståelsen av den engelska jordbrukskapitalismen förvrängdes genom dessa imperialistiska erfarenheter. Petty, t ex, som ofta kallas den klassiska politiska ekonomins grundare, utarbetade den värdeteori som betraktas som hans avgörande bidrag på detta område som ett svar på de ytterst konkreta praktiska krav som han ställdes inför som Cromwells allmänna uppsyningsman, samtidigt som han fullföljde sin genomgång av jordegendomarna i syfte att fördela marken bland de erövrande soldaterna.[66]
Denna ideologiska utveckling riktar strålkastarljuset på kapitalismens logik när det gäller imperialismens utveckling. Vi har sett att jordbrukskapitalismens ekonomiska logik i England ända från början inte bara var den inhemska ekonomins drivkraft, utan också ett verktyg för imperialistisk makt bortom Englands gränser. Vi kan spåra sambandet mycket tydligt genom att följa släktskapen mellan den tidiga kapitalismens ideologi och imperialismens ideologi. Vi behöver inte göra några antaganden om direkt påverkan för att se den röda tråd som förbinder Locke med Winthrop och båda två med John Davies. Det kan inte råda något tvivel om att Englands koloniala erfarenheter, först på Irland och sedan i den Nya världen, var en viktig inspirationskälla för de engelska teorierna om egendom och värde, de grundläggande verktygen för att förstå den egna inhemska kapitalismen – och som inte framgår tydligare någonstans än i de verk Petty och Locke skapat.
Ändå måste vi gå lite längre för att verkligen se sambandet mellan jordbrukskapitalism och den nya formen av imperialism. Inget av det som Locke eller Petty teorier häftar i skuld till Englands koloniala projekt blir förståeligt om vi inte inser att detta projekt hade sina praktiska och teoretiska rötter i Englands inhemska ekonomi, i den engelska jordbrukskapitalismen.
Engelsmännen var inte heller ensamma om att rättfärdiga den imperialistiska expansionen med att oanvänd mark kunde tas i anspråk av de som gjorde marken bördig. Men, som vi har sett, tillförde de viktiga innovationer till detta argument. Det verkar ha varit i England som det först framfördes, bl a av Thomas More redan 1516 i hans Utopia – där han skrev att beslagtagande av ledig mark gick att motivera även utan den lokale härskarens samtycke, även om det var Locke som systematiskt teoretiserade över denna princip.[67] Viktigare var att det var engelsmännen, framför allt Locke, som förde argumentet ytterligare ett steg genom att rättfärdiga beslagtagandet av mark som faktiskt användes, och kanske till och med odlades, med motiveringen att de som innehade marken inte förmått använda den på ett tillräckligt produktivt och vinstgivande vis, enligt det kommersiella engelska jordbrukets måttstockar. För såväl John Davies som John Locke var, på olika sätt, den avgörande frågan inte bara innehavet utan dess relativa värde. Den irländske bonden eller den indianske jägaren-samlaren, ja rent av den indianske odlaren, må besitta marken och bearbeta den, men har inte klarat av att tillföra tillräckligt med bytesvärde genom att förbättra den. I själva verket hade engelsmännen omdefinierat vad som var ledig mark genom att omdefiniera slöseri och det sammanhang där de tog detta ödesdigra steg i den imperialistiska ideologin står åter att hitta i deras egen inhemska ekonomi.
Det är svårt att exakt precisera det ögonblick i rättshistorien då de argument som användes för att rättfärdiga kolonial expropriering först framfördes för att rättfärdiga berövande av äganderätten eller införa inhägnader i själva England. Men de framfördes redan i början av 1600-talet, och till och med tidigare, då debatten om inhägnader reste frågor om produktivitet och profit. Det fanns förvisso en växande litteratur om förbättringar under 1600-talet, med rötter i 1500-talet, om hur jordbruket skulle bli mer produktivt och förvisso förekom argument om förbättring senare i rättstvister om inhägnader och andra egendomstvister. Det råder heller inget tvivel om att dessa inhemska farhågor om produktivitet och vinster inom jordbruket, eller om fördelarna med inhägnader för att öka förbättringen, låg till grund för Lockes politiska teori i slutet av 1670-talet och 1680-talet.
Långt innan dessa mer formella och systematiska teoretiseringar är det lätt att spåra de relationer, verksamhet och tänkande inom jordbruket som senare skulle ge upphov till dessa ideologier. Projektet med att föra över sydöstra England till Irland förutsatte givetvis den engelska modell som det baserades på, och det är svårt att föreställa sig mentaliteten hos Sir John Davies utan att föreställa sig mentaliteten hos en engelsk godsägare inriktad på förbättringar. Det går heller inte att föreställa sig William Pettys värdeteori, och hur den användes som verktyg för imperiet på Irland, utan att utgå från de uppfattningar om värdet som redan var fast förankrade hos den förbättrande godsägare som var intresserad av lönsamheten på sin egen egendom i England.
Före Petty, och dessförinnan Sir John Davies, har vi den engelske jordägarens lantmätare som, vilket vi såg i kapitel 5, utarbetade en egen rudimentär värdeteori. Det är inte svårt att se sambandet mellan det inhemska intresset av dessa markgenomgångar och Pettys ambitiösa koloniala undersökning ett halvsekel senare. Likaså var det förvisso heller ingen tillfällighet att samtidigt som engelsmän som John Davies och William Petty utarbetade förslag på hur engelsk jordbrukskapitalism skulle reproduceras på Irland, inledde fransmännen ett projekt med att reproducera sitt eget system i Nya Frankrike – precis som franska godsägare och deras tillsyningsmän försökte återuppliva sina feodala rättigheter på hemmaplan.
De ideologiska konsekvenserna av att engelsmännen rättfärdigade expropriering och kolonisering med argumentet om förbättring blev enorma. Denna typ av imperialism, där det imperialistiska landets anspråk vilade på kapitalistiska principer om produktiv användning av egendom för privat profit, motiverades på samma sätt som individuella anspråk på egendom. Även om t ex de irländska odlingarna startade som ett projekt av den kungliga staten, så var de som förverkligade detta projekt privata företagare, och det koloniala projektet baserades på privat agerande av företagsamma nybyggare, inte bara på offentligt agerande av stater och rättsligt upprättade politiska myndigheter. Kolonialmaktens imperiemässiga legitimitet grundades på den produktiva verksamhet som utfördes av dess undersåtar, dess förbättrande nybyggare. Det blev allt svårare att skilja på statens jurisdiktion över Irland, eller Englands imperialistiska anspråk, från de individuella ägarnas rättigheter och deras förmåga att skapa bytesvärde.
Även om det brittiska imperiet skulle utmärka sig genom den utsträckning i vilket det baserade sig på vita nybyggarkolonier, var kolonisering för kolonialisternas privata vinning helt klart inget nytt. Inte heller var den tidiga engelska imperialismen först med att ha gjort sig beroende av inte bara en mäktig imperialistisk stat, utan också av ett nätverk av privata ägare. Romarriket (vars begrepp colonia britterna självmedvetet återupplivat) hade ju när allt kommer omkring inte så mycket styrts av en omfattande statsapparat i Rom, som av en relativt enkel stat på hemmaplan, i samarbete med lokala aristokratier runt om i imperiet, som skaffade sig alla materiella fördelar som var möjliga genom Roms imperialistiska hegemoni. Förvisso utmärkte sig det engelska exemplet genom en speciell form av tillägnande, med en egen logik. Men vad som var ännu mer utmärkande för denna form av imperialistiskt herravälde – eller snarare med sin specifika form av tillägnande – var ett system av tvångsmedel med egna ekonomiska krav, som förstärkte och kanske till sist kunde ersätta det utomekonomiska tvång som militära erövringar och direkt politisk makt innebar. Detta ekonomiska tvång är unikt för kapitalismen.
De ideologiska konsekvenserna går ännu längre. Argumentet för kolonial expropriering handlade inte bara om att de förbättrande nybyggarna hade rätt att expropriera och förflytta folk som inte var tillräckligt produktiva. Det handlade heller inte om att kolonialisterna kunde, i själva verket borde, expropriera dem som kanske var produktiva, men som inte producerade för kommersiell profit. Poängen var att på samma sätt som Lockes förbättrare och inhägnare tillförde värde till de människor som de fördrev, och därmed i själva verket skapade värde och därför bidrog med något till samhället i stället för att beröva det på något, så berövade inte kolonialisterna undersåtarna på något när de exproprierade lokalbefolkningen, utan bidrog till det gemensamma bästa.
Dessa kolonialister kunde nu rättfärdiga sig med ekonomiska snarare än utomekonomiska moraliska eller religiösa principer, eller rättare sagt, de ekonomiska principerna fick en moralisk och religiös innebörd. På samma sätt som människan i sitt förbättringsarbete hade övertagit Guds roll som värdeskapare, hade hennes projekt blivit den nya religionen.
[ ...]
Denna bok har behandlat kapitalismens ursprung. Vad säger oss detta ursprung om systemets karaktär i sig?
För det första påminner det oss om att kapitalismen inte är någon naturlig och oundviklig konsekvens av den mänskliga naturen, eller av den urgamla samhälleliga vanan att göra affärer och idka byteshandel. Det är en sentida och lokal produkt av mycket specifika historiska förhållanden. Kapitalismens tendens till expansion, som idag blivit närmast universell, beror inte på att den skulle överensstämma med den mänskliga naturen eller med någon övergripande historisk lag, inte heller att den skulle vara ett uttryck för Västs rasmässiga och kulturella överlägsenhet. Den är resultatet av sina egna historiskt specifika rörelselagar, sin unika förmåga till, men också unika behov av ständig expansion. Dessa rörelselagar fordrade omfattande samhälleliga förändringar och omvälvningar för att komma i rullning. De krävde en omvandling i människans samspel med naturen, i själva livsnödvändigheternas uppkomst.
För det andra har kapitalismen från första början varit en ytterst motsägelsefull kraft. Det minsta man kan säga är att det kapitalistiska systemets unika förmåga och behov av kontinuerlig tillväxt aldrig har stått i motsats till regelbunden stagnation eller till ekonomiska nedgångar. Tvärtom är det just samma logik som driver systemet framåt som också gör att det också oundvikligen drabbas av ekonomisk instabilitet, vilket kräver ständiga utomekonomiska ingripanden, om inte för att kontrollera den så i varje fall för att motverka de destruktiva sidorna.
Men systemets motsättningar har alltid sträckt sig långt utöver svängningar i ekonomiska cykler. Vi behöver bara titta på de mest uppenbara effekterna av den engelska jordbrukskapitalismen: förutsättningar för materiellt välstånd fanns inledningsvis i det moderna England i former som saknade motstycke i historien, och ändå skulle dessa förutsättningar uppnås till priset av omfattande utarmning och intensiv exploatering. Dessa nya förutsättningar skapade också grunden för och sådde frön till nya och mer effektiva former av kolonial expansion och imperialism i jakten på nya marknader, arbetskraft och naturtillgångar.
Sedan finns det naturliga följder av förbättring: produktivitet och förmåga att föda en stor befolkning i relation till att alla andra överväganden underordnats kraven på profit. Detta innebär bland annat att folk som skulle kunna förses med mat ofta lämnas att svälta. I allmänhet föreligger en stor skillnad mellan kapitalismens produktiva kapacitet och den livskvalitet som den svarar för. Förbättringsetiken i sin ursprungliga betydelse där produktion och profit är oskiljaktiga, är också en etik för exploatering, fattigdom och hemlöshet.
Ansvarslös markanvändning och miljöförstöring är också följderna av den etik som handlar om produktivitet för profit, vilket vi sett dramatiska exempel på i jordbruksskandaler på sistone. Kapitalismen föddes i själva kärnan av det mänskliga livet, i det samspel med naturen som livet i sig är beroende av, och att detta samspel omvandlades genom jordbrukskapitalismen avslöjade de inneboende destruktiva impulserna i ett system där själva existensens grundvalar underkastas kraven på profit. Med andra ord avslöjade kapitalismens ursprung kapitalismens egentliga hemlighet.
Kapitalismens expansion världen över har regelbundet reproducerat de effekter som den från början förde med sig i sitt hemland: fördrivningar, utplåning av traditionell egendomsrätt, tvångsinförande av marknadskrav och miljöförstöring. Dessa processer har utvidgat sin räckvidd från relationen mellan utsugare och utsugna till relationen mellan imperialistiska och underkuvade länder.
Men samtidigt som kapitalismens destruktiva följder ständigt reproducerats har dess positiva följder inte tillnärmelsevis varit lika utbredda sedan systemet uppstod. När kapitalismen väl har etablerats i ett land, när den väl börjat expandera till övriga Europa, och slutligen hela världen, kunde dess utveckling på andra håll aldrig följa samma spår som den haft i sitt ursprungsland. Att ett enda kapitalistiskt samhälle existerade kom att omvandla alla andra samhällen, och det efterföljande ökandet av kapitalistiska krav förändrade ständigt villkoren för ekonomisk utveckling.
Det finns också en mer allmän lärdom att dra av erfarenheterna från jordbrukskapitalismen i England. Så fort marknadskraven ställt upp villkoren för social reproduktion utsattes alla ekonomiska aktörer – såväl expropriatörer som producenter, trots att de sistnämnda bibehöll äganderätten över produktionsmedlen – för kraven på konkurrens, ökad produktivitet, kapitalackumulation och intensiv exploatering av arbetskraften.
Inte ens när uppdelningen mellan expropriatörer och producenter uteblir finns det någon garanti för att man går fri. När marknaden väl har etablerats som ekonomisk ordning eller regulator, när väl ekonomiska aktörer blivit beroende av marknaden som en förutsättning för sin egen reproduktion kommer även arbetare som äger produktionsmedlen – individuellt eller kollektivt – att tvingas svara på marknadskraven som konkurrens och ackumulation, icke konkurrenskraftiga företags och deras anställdas undergång, och ömsesidig exploatering. Jordbrukskapitalismens historia och allt som följde av den borde göra det tydligt att ingenstans där marknadskrav reglerar ekonomin och styr den samhälleliga reproduktionen, är det möjligt att undkomma exploatering. Det kan med andra ord inte finnas något sådant som en social eller demokratisk marknad, än mindre en marknadssocialism.
Trots att de historiska dagarna då kommunistblocket föll samman nu verkar mycket avlägsna har jag ett tydligt minne av hur idealistiska demokrater i det tidigare Sovjetunionen och Östeuropa reagerade på varningar från vänstern i väst (vid en tid då det fortfarande fanns något som liknade en marknadsfientlig vänster i väst och fortfarande vissa möjligheter till dialog mellan denna vänster och progressiva krafter i de tidigare kommunistländerna). När folk varnade för att marknad inte bara innebär snabbköp med stora kvantiteter och olika sorters konsumtionsvaror, utan också arbetslöshet, fattigdom, miljöförstöring, försämring av offentliga tjänster och kultur, brukade svaret lyda att jovisst, men det är ju inte det vi menar med marknad. Tanken var att man kunde plocka åt sig och välja vad man ville på en självreglerande marknad. Marknaden kan reglera ekonomin bara i tillräcklig grad för att garantera någon form av rationalitet, något samband mellan vad folk vill ha och vad som produceras. Marknaden kan fungera som en signal, en informationskälla, en sorts kommunikation mellan konsumenter och producenter, och den kan se till att dåliga eller ineffektiva företag kommer att göra bättring eller sållas bort. Men de otäckare sidorna slipper vi.
Allt detta förefaller idag lika naivt för många ryssar och östeuropéer som det gjorde för en del västliga marxister då, men ironin är att många inom vänstern i väst idag är benägna att tro att man med marknaden som ekonomisk regulator kan välja mellan dess mer fördelaktiga sidor och dess mer destruktiva konsekvenser. Det är svårt att hitta någon annan förklaring till det självmotsägande begreppet marknadssocialism, eller ens till det mindre utopiska begreppet social marknad, där marknadens härjningar går att kontrollera via statliga regleringar och en utvidgning av de sociala rättigheterna.
Detta innebär inte att en social marknad skulle vara lika dålig som okontrollerad marknadskapitalism. Inte heller innebär det att en del institutioner och verksamhet som är förknippas med marknaden inte skulle kunna överföras till en socialistisk ekonomi. Men vi kan inte ignorera de konsekvenser som följer på en av de nödvändiga förutsättningarna för att marknaden ska kunna fungera ekonomiskt: dess beroende av direkta producenter, och särskilt då dess mest extrema form, arbetskraftens förvandling till vara – ett förhållande som på starkast tänkbara sätt begränsar marknadens möjlighet till socialisering och förmåga att anta ett mänskligt ansikte.[68]
Ingen kan förneka att kapitalismen fört med sig materiella framsteg utan historiskt motstycke. Men idag är det tydligare än någonsin att marknadens krav inte kommer att tillåta kapitalet att frodas, utan att pressa ner villkoren för stora massor människor och försämra miljön över hela världen. Vi har nu nått den punkt där kapitalismens destruktiva konsekvenser överträffar dess materiella vinster. Ingen ekonomi i utveckling, som slår in på den kapitalistiska vägen idag kommer med någon sannolikhet att uppnå samma motsägelsefulla utveckling som den England upplevde. Det tryck i form av konkurrens, ackumulation och exploatering, som de mer utvecklade kapitalistiska ekonomierna utövar, och med de oundvikliga överproduktionskriser som den kapitalistiska konkurrensen ger upphov till, kommer försöket att uppnå materiellt välstånd utifrån kapitalistiska principer i allt större utträckning att föra med sig allt fler av den kapitalistiska motsättningens negativa aspekter samt dess utarmning och förstörelse, snarare än de materiella fördelarna – i varje fall för det stora flertalet.
Om något så råder det en växande diskrepans mellan de materiella möjligheter som kapitalismen har skapat och den livskvalitet den kan tillhandahålla. Detta märks inte bara i den växande klyftan mellan rika och fattiga, utan också, exempelvis, i försämringen av offentlig sektor i just de länder – som USA och Storbritannien – där principen om den kapitalistiska marknaden är som mest oinskränkt. Det är sant att delar av det kontinentala Europa har bättre offentlig sektor, för att inte tala om deras ofta behagligare stadsmiljöer. Men dessa fördelar (som i vilket fall som helst är alltmer hotade) har mycket mer att göra med arvet från absolutismen eller förkapitalistiska borgerliga kulturer än med kapitalismens logik.[69]
Kapitalismen är också oförmögen att befordra en hållbar utveckling, inte på grund av att den uppmuntrar teknologiska framsteg som tär på jordens resurser, utan på grund av att syftet med kapitalistisk produktion är bytesvärde och inte bruksvärde, profit och inte människor. Detta leder å ena sidan till omfattande slöseri och å andra sidan till otillräcklig tillgång på grundläggande nödvändigheter som bostäder till rimligt pris. Kapitalismen kan förvisso producera och till och med dra nytta av energisnål teknik, men dess egen inneboende logik förhindrar systematiskt att denna teknik används på ett hållbart sätt. Precis som kraven på profit och kapitalackumulation oundvikligen driver produktionen bortom konsumtion och bortom gränserna för vad som är användbart, frambringar dessa krav också förstörelse långt innan möjligheterna till användning är uttömda. Vad kapitalismen än må företa sig för att möjliggöra effektiv resurshushållning kommer dess egna krav att driva den än längre bort. Utan att ständigt överträda gränserna för hushållning, utan att ständigt flytta gränsen framåt för slöseri och förstörelse kan det inte finnas någon kapitalackumulation.
När kapitalismen breder ut sig alltmer och tränger allt djupare in i varje aspekt av samhällslivet och den naturliga omgivningen kommer dess motsättningar alltmer att gäcka våra försök att kontrollera dem. Det blir alltmer uppenbart att förhoppningen om att uppnå en human, verkligt demokratisk och ekologiskt hållbar kapitalismär orealistisk. Men om det alternativet inte står till buds kvarstår dock det verkliga alternativet – socialism.
Om Ellen Meiksins Wood:
Alex Callinicos: Marxismen förlorar en passionerad förkämpe, minnesruna (på marxistarkiv.se)
Carl Wilén: Demokrati eller kapitalism? En introduktion till Ellen Meiksins Woods tänkande (på marxistarkiv.se)
Om övergången från feodalism till kapitalism:
Maurice Dobb: Studier i kapitalismens utveckling (ledde till en omfattande debatt, se följande)
Hilton, Dobb, Sweezy m fl: Övergången från feodalism till kapitalism (debatt)
Robert Brenner: Klasstrider och ekonomisk utveckling under feodalismen (på marxistarkiv.se)
[1] Se Studier i kapitalismens utveckling av Maurice Dobb, samt den följande debatten i Övergången från feodalism till kapitalism.
[2] Svensk översättning: Klasstrider och ekonomisk utveckling under feodalismen (1979) på marxistarkiv.se
[3] I The Pristine Culture of Capitalism: A Historical Essay on Old Regimes and Modern States (London: Verso, 1991), kallade jag denna historiska modell för den borgerliga paradigmen
[4] Transhistoricitet betecknar något som gäller över en längre tid i mänsklighetens historia dvs gäller inte bara för enbart en specifik epok. Här använder författaren begreppet transhistorisk för att betona att de gamla kapitalistiska utvecklingsmodellerna har varit en blandning av mer eller mindre tidlösa naturlagar och tidsbundna marknadsmekanismer. Mot detta synsätt ställer förf. uppfattningen att kapitalismens ursprung endast beror på specifika historiska förhållanden.
[5] Om de två historieteorierna hos Marx, se George Comninel, Rethinking the French Revolution: Marxism and the Revisionist Challenge (London: Verso, 1987). Se även Robert Brenner, 'Bourgeois Revolution and Transition to Capitalism, i A. L. Beier, David Cannadine, and James M. Rosenheim, eds, The First Modern Society (Cambridge: Cambridge University Press, 1989).
[6] Svenska: Studier i kapitalismens utveckling, 1973. Utdrag: Studier i kapitalismens utveckling
[7] H. Hilton, ed., The Transition from Feudalism to Capitalism (London: Verso, 1976). [sv. Övergången från feodalism till kapitalism, 1979]. Sidhänvisningarna i fortsättning till engelska utgåvan.
[8] Maurice Dobb i ibid., s. 59.
[9] Hilton i ibid., s. 27.
[10] Paul Sweezy i ibid., s. 49.
[11] Ibid., s. 54. [ Förlagssystemet är en äldre organisationsform för produktion och distribution av varor. Se svenska Wikipedia: Förlagssystem ]
[12] Ibid., s. 106-7.
[13] Ibid., s. 46.
[14] Brenner, The Origins of Capitalist Development: A Critique of Neo-Smithian Marxism, New Left Review 104 (July/August 1977), s. 25-92.
[15] Se exempelvis Hilton, 'Capitalism – What's in a Name?' i Hilton, ed., Transition, s. 157-9
[16] Någon sådan har ännu inte utkommit (våren -25), så den lär aldrig komma ut. – Red
[17] Perry Anderson, Lineages of the Absolutist State (London: Verso, 1974), s. 19. [Den absoluta statens utveckling]
[18] Ibid.
[19] Ibid., s. 23.
[20] Ibid., s. 18.
[21] Anderson, Maurice Thomson's War, London Review of Books, 4 november 1993, s. 17.
[22] Se t ex Karl Marx, Capital, Vol. 1 (Moskva, n.d.), s. 699-701.
[23] Brenner, The Origins of Capitalist Development, s. 76-7.
[24] Brenner's originalartikel publicerades först i Past and Present 70 (februari 1976). Svar från M. M. Postan och John Hatcher, Patricia Croot och David Parker, Heide Wunder, Emmanuel Le Roy Ladurie, Guy Bois, R. H. Hilton, J. P. Cooper, och Arnost Klima följde i följande nummer, med ett utförligt svar från Brenner i slutet. Hela debatten återpublicerades i T. H. Aston and C. H. E. Philpin, eds, The Brenner Debate: Agrarian Class Structure and Economic Development in Pre-Industrial Europe (Cambridge: Cambridge University Press, 1985) [Svenska: Klasstrider och ekonomisk utveckling under feodalismen (på marxistarkiv.se)]. Brenners övriga mest viktiga arbeten är The Origins of Capitalist Development: A Critique of Neo-Smithian Marxism, New Left Review 104 (July/August 1977), s. 25-92; The Social Basis of Economic Development, i John Roemer, ed., Analytical Marxism (Cambridge: Cambridge University Press, 1985); Bourgeois Revolution and Transition to Capitalism, i A. L. Beier, David Cannadine, och James M. Rosenheim, eds, The First Modern Society (Cambridge: Cambridge University Press, 1989); och Merchants and Revolution: Commercial Change, Political Conflict, and London's Overseas Traders, 1550-1653 (Cambridge: Cambridge University Press, and Princeton: Princeton University Press, 1993). Jag har diskuterat hans arbete mer utförligt i Capitalism, Merchants and Bourgeois Revolution: Reflections on the Brenner Debate and Its Sequel, International Review of Social History 41 (1996), s. 209-32, från vilka delar av mitt resonemang här är hämtade.
[25] En yeoman var under senmedeltiden (i engelskspråkiga länder) vanligen en benämning på en bonde med egen jord. [yeoman kan översättas till hemmansägare på svenska GK:s kommentar]
[26] Se exempelvis Robert Albritton, Did Agrarian Capitalism Exist?, Journal of Peasant Studies 20 (april 1993), s. 419-41.
[27] T ex Brian Mannings recension av Brenners Merchants and Revolution, The English Revolution and the Transition from Feudalism to Capitalism, International Socialism 63 (Summer 1994), s. 84.
[28] Ibid., s. 82.
[29] Demiurg är ett namn på skaparguden, som härstammar från grekiskans demiurgos, ”hantverkare” – från Wikipedia.
[30] Perry Anderson, Maurice Thomson's War, London Review of Books, 4 november 1993, s. 57.
[31] Perry Anderson, Maurice Thomson's War, London Review of Books, 4 november 1993, s. 57.
[32] Brenner, Bourgeois Revolution. För ett tidigare uttalande av ett liknande argument, se George Comninel, Rethinking the French Revolution: Marxism and the Revisionist Challenge (London: Verso, 1987).
[33] Brenner, Bourgeois Revolution, s. 280.
[34] Jag har diskuterat denna fråga mer utförligt i The Pristine Culture of Capitalism: A Historical Essay on Old Regimes and Modern States (London: Verso, 1991)
[35] Se t ex G. A. Cohen, Karl Marx historieteori – ett försvar, 1986, s. 92; och Perry Anderson, Arguments Within English Marxism (London: Verso, 1980), s. 40.
[36] E. P. Thompson, The Making of the English Working Class (Harmondsworth: Penguin, 1963), s. 288-9. Se även s. 222-3.
[37] Thompson, Customs in Common (London: Verso, 1991), s. 38-42.
[38] Denna diskussion om de engelska egendomsförhållandenas särdrag är djupt tacksam mot Robert Brenner, och särskilt hans två artiklar i T. H. Aston och C. H. E. Philpin, eds, The Brenner Debate: Agrarian Class Structure and Economic Development in Pre-Industrial Europe (Cambridge: Cambridge University Press, 1985): Agrarian Class Structure and Economic Development in Pre-Industrial Europé [ingår i samlingen Klasstrider och ekonomisk utveckling under feodalismen.] och The Agrarian Roots of Industrial Capitalism.
[39] Exempel på sådana beräkningar gjorda av lantmätare finns i R. H. Tawney, The Agrarian Problem in the Sixteenth Century (London: Longman, Green and Co., 1912), s. 119.
[40] John Merrington, Stad och land i övergången till kapitalism, i R. H. Hilton, ed., The Övergången från feodalism till kapitalism (Kungälv, 1979), s. 230.
[41] För en diskussion om de franska undersökningarna, se Marc Bloch, The French Rural Economy, trans. Janet Sondheimer (Berkeley and Los Angeles: University of California Press, 1966), s. 131.
[42] Se Brenner, Agrarian Roots, s. 290.
[43] Om regleringen av bondesamhällets produktion i Frankrike, se George Comninels slutsats i Rethinking the French Revolution: Marxism and the Revisionist Challenge (London: Verso, 1987).
[44] Om dessa tidiga samhällskritiker, se Neal Wood, The Foundations of Political Economy: Some Early Tudor Views on State and Society, (Berkeley and Los Angeles: University of California Press, 1994).
[45] Se E. P. Thompson, Custom, Law and Common Right, i Customs in Common (London: Verso, 1991).
[46] Första svenska upplagan 2016. – Red
[47] Den diskussion om Locke som följer här är hämtad från mitt kapitel om Locke i Ellen Meiksins Wood and Neal Wood, A Trumpet of Sedition: Political Theory and the Rise of Capitalism, 1509-1688 (London and New York: New York University Press, 1997). För en utförlig diskussion om Locke och 1600-talets förbättringslitteratur, se Neal Wood, John Locke and Agrarian Capitalism (Berkeley and Los Angeles: University of California Press, 1984).
[48] För denna punkt om Petty står jag i tacksamhetsskuld till en oavslutad doktorsavhandling av Cathy Livingstone, York University, Toronto, Kanada.
[49] Om den franska revolutionen och staten som en viktig materiell fråga, se Comninel, Rethinking the French Revolution, särskilt det avslutande kapitlet.
[50] Se Wood and Wood, Trumpet of Sedition, särskilt kapitel 4, om detta radikala arv.
[51] Denna period beskrivs som den territoriella aristokratins tidsålder av W. G. Hoskins i hans klassiska The Making of the English Landscape (Harmondsworth: Penguin, 1955), som ger ett levande intryck av landskapets förändrade karaktär under den relevanta perioden.
[52] William Cobbett, Rural Rides (Harmondsworth: Penguin, 1985), s. 95.
[53] Se E. J. Hobsbawm, Imperiernas tidsålder, Tabell 2 på s. 443.
[54] Om bristen på ”förbättringar” i det franska jordbruket under 1600-talet och under en stor del av 1700-talet, se Hugues Neveux, Jean Jacquart och Emmanuel Le Roy Ladurie, L'age classique des paysans, 1340-1789 (Paris: Editions du Seuil, 1975), särskilt s. 214-15. Det är värt att tillägga att franska godsägare inte betraktade sina hyresgäster som entreprenörer eller förbättrare. Se Robert Forster, ”Obstacles to Agricultural Growth in Eighteenth-Century France”, American Historical Review 75 (1970), s. 1610.
[55] Eric Kerridge, Trade and Banking in Early Modern England (Manchester: Manchester University Press, 1988), s. 4-6.
[56] Ibid., s. 6.
[57] Eric Kerridge, Trade and Banking in Early Modern England (Manchester: Manchester University Press, 1988), s. 4-6.
[58] I slutet av 1600-talet kan andelen stadsbefolkning i republiken som helhet ha varit så hög som 45 procent (provinsen Holland låg långt över detta nationella genomsnitt), med en viss nedgång därefter, vilket gjorde det till det mest urbaniserade landet i Europa. Se Jan de Vries och Ad van der Woude, The First Modern Economy (Cambridge: Cambridge University Press, 1997), s. 59-61.
[59] Se t ex Joan Thirsk, Economic Policy and Projects: The Development of a Consumer Society in Early Modern England (Oxford: Oxford University Press, 1978); Neil McKendrick, John Brewer, and J. H. Plumb, The Birth of a Consumer Society: The Commercialization of Eighteenth-Century England (London: Hutchinson, 1983); Simon Schama, The Embarrassment of Riches: An Interpretation of Dutch Culture in the Golden Age (Berkeley and Los Angeles: University of California Press, 1988).
[60] Utvecklingen av andra europeiska kapitalismer som svar på konkurrenstrycket från England diskuteras i min bok The Pristine Culture of Capitalism: A Historical Essay on Old Regimes and Modern States (London: Verso, 1991), särskilt s. 103-6.
[61] För exempel på senare tid, se J M Blaut, The Colonizer´s Model of the World: Geographical Diffusionism and Eurocentric History, New York och London: Guilford Press, 1993, och Andre Gunder Frank, Reorient: Global Economy in the Asian Age, Berkeley and Los Angeles, University of California Press, 1998. Sådana anti-eurocentriska argument om europeisk imperialism diskuteras i min Eurocentric Anti-Eurocentrism, Against the Current 92, maj/juni 2001, sid. 29-35.
[62] Den marxistiska klassikern i detta ämne är Eric Williams verk Capitalism and Slavery, New York: Russell and Russell, 1961 och C L R James, The Black Jacobins, New York: Vintage 1989. Det senaste viktigare bidraget till denna debatt är Robin Blackburn, The Making of New World Slavery, London: Verso, 1997.
[63] Blackburn för fram det argumentet i The Making of New World Slavery.
[64] Steven G Ellis, Ireland in the Age of the Tudors, 1447-1603, London och New York: Longman, 1998, sid. 15.
[65] Finns på Gutenberg-projektet: https://www.gutenberg.org/files/5619/5619-h/5619-h.htm – Red
[66] Det finns en mycket belysande diskussion om Pettys insats som Cromwells Allmänne uppsyningsman i Cathy Livingstones oavslutade doktorsavhandling, York University, Toronto.
[67] Richard Tuck skriver att More helt klart var den som gav en klar och utvecklad utformning av tanken att outnyttjad mark var fullt möjlig att beslagta även mot den uttalade viljan hos den lokale härskaren: The Rights of War and Peace: Political Thought and the International Order from Grotius to Kant, Oxford: Oxford University Press, 1999, sid. 49. Tuck fortsätter med att säga att denna idé utvecklades mer systematiskt av Alberto Gentili, en italienare bosatt i England, där han var Regius Professor i civilrätt i slutet av 1500-talet och en nära medarbetare till Earlen av Essex och Francis Bacon.
[68] För en kritik av marknaden och dess krav på att göra arbetskraften till en vara, se David McNally, Against the Market, London, Verso, 1993, särskilt kapitel 6.
[69] För mer om arvet efter sådana borgerliga kulturer, framför allt i stadsmiljöer i det kontinentala Europa, se min The Pristine Culture of Capitalism: a Historical Essay on Old Regimes and Modern States (1992).